Det behövs en långsiktig plan för att ta fram en samlad och aktuell bild över hur svenska folkets matvanor ser ut. Annars ökar risken för egna tyckanden och att resurser inte används där de gör mest nytta.

Nyligen nådde oss Livsmedelsverkets nyhet att små barns matvanor har förbättrats jämfört med för 20 år sedan. Det är, som myndigheten skriver, ”väldigt positivt att utvecklingen går åt rätt håll”.

Samtidigt påstås det i olika sammanhang att svenskarnas matvanor har försämrats. Att vi äter alltmer mat som innehåller mycket fett, socker och salt och mindre frukt och grönt.

Så vad är det egentligen som gäller? En sak är säker, våra matvanor behöver förbättras. De ligger en bra bit bort från kostråden och de nordiska näringsrekommendationerna 2023.

Om man samlar några resultat från källor vi har till vårt förfogande blir bilden mer svårtolkad:

I Folkhälsomyndighetens statistik om matvanor har de som säger att de äter grönsaker, rotfrukter, frukt och bär minst två gånger per dag minskat. Detsamma gäller de som anger att de äter fisk och skaldjur minst två gånger i veckan. De som dricker sötade drycker minst två gånger i veckan har däremot ökat.

I Livsmedelsverkets rapport Matkorgen 2022 syns en minskande trend av natriumintaget, en långvarig positiv trend för intag av grönsaker liksom ett minskat intag av sötsaker.

I SCB:s statistik över försäljning av livsmedel 2023 syns en minskning av mängden sålda livsmedel där endast två varugrupper ökar i försäljningsvolym: frukt och fisk. Försäljningen minskade mest för socker, sylt, choklad och konfektyr.

Den svårtolkade bilden blir inte bättre av att de rikstäckande kostundersökningarna Riks­maten genomförs så sällan. Det är nästan 15 år sedan Riksmaten vuxna togs fram och enligt plan får vi se resultat från nästa först 2032. Under så lång tid kommer våra matvanor ändras en hel del så det är alldeles för sällan,

Om vi som har som profession att jobba med matvanor ska ta oss an problematiken på ett bra sätt behövs en aktuell och samlad bild över var vi står i dag och vilka trender som finns kring matvanor. Annars kan vi lätt lockas att använda medialogiken, det vill säga använda enskilda resultat och gärna sådana som stödjer våra egna tyckanden.

Vi behöver en långsiktig plan för att mer fre­kvent och kontinuerligt ta fram och bredare analysera hur svenskens intag av livsmedel ser ut och hur de relaterar till kostråden. Planen bör innefatta undersökningarna ovan (och säkert fler) och kompletteras med forskares studier om hur vi äter.

Det skulle ge oss som jobbar med matvanor ett bättre underlag, så att vi kan använda våra resurser där de gör mesta möjliga nytta.

Livsmedelsföretagens Nutritionsgrupp har tillsammans med forskare inom nutritionsområdet uppmärksammat att det saknas både plan och finansiering och vill nu ändra på detta. Vi kommer därför knacka hårt på Regeringens dörr för att få deras stöd! 

Det behövs en samlad och aktuell bild över var vi står i dag och vilka trender som gäller.

Kostvanorna måste sättas under lupp

För de barn som drabbats av den kroniska autoimmuna sjukdomen celiaki ser det alltmer dystert ut vad gäller stöd och hjälp från samhället, och särskilt från hälso- och sjukvården. Ett nytt förslag från regeringen kan leda till att vården för barn med celiaki blir sämre, och än mer olik beroende på vilken region barnet bor i.

Svenska celiakiförbundet anser att flera av förslagen strider mot både FN:s Barnrättskonvention och Funktionsrättskonvention, där det tydligt framgår att barn har rätt till adekvat och lika vård.

Dietisten är den viktigaste vårdkontakten

Dietister är de som har bäst kunskap och förutsättningar för att ge information och råd till barn med celiaki, att följa upp både hur den glutenfria kosten sköts, samt hur patienten mår i sin sjukdom. Ett av verktygen dietister enligt lag ska ha tillgång till är glutenfria livsmedel på recept, för att bättre kunna kontrollera och säkra upp den glutenfria nutritionsbehandlingen.

Dietisterna är ofta även de som väljer att guida sina patienter ut i samhället med sin nya diagnos. Många tipsar även sina patienter om Svenska Celiakiförbundet för att få råd och stöd som ligger utanför sjukvårdens domän.

Socialdepartementet skickade i våras ut ett förslag på remiss rörande hur stödet till barn med bland annat celiaki ska moderniseras, Förutom att ålders­gränsen föreslås höjas från 16 till 18 år är det inte någon munter läsning. En ökning av egenavgiften från 480 till 2 500 kronor är det som allra tydligast slår mot de med minst pengar.

Flera av förslagen i den utredning som ligger till grund för remissen handlar om att decentralisera beslut om vård och stöd från staten till regionerna. Det handlar om bedömning av vem som ska kunna få förskrivning, beslut om vilka varor som ska kunna förskrivas, och mycket annat.

Svenska Celiakiförbundet skickade i juni in ett remissvar och påtalade där att det redan i dag finns flera regioner som i strid med gällande lag tillämpar en generell regel, där de mer eller mindre förbjuder sina anställda att förskriva glutenfria produkter till barn med celiaki. Och i strid med lagen får barn med celiaki i dessa regioner inte några glutenfria produkter på recept. Oftast försvinner samtidigt vårdkontakt med både dietist och läkare när förskrivningen upphör.

Större ojämlikhet och risk att vården uteblir

Det är tydligt för oss att förslaget som skickats ut på remiss rimmar illa med de rättigheter som finns inskrivna i både FN:s Barnkonvention och i Funktionsrättskonventionen, som Sverige har att förhålla sig till. Alla barn har rätt till en adekvat och likvärdig vård, och vår starka förhoppning är att dessa internationella regelverk, tillsammans med intresseföreningar för berörda vårdyrken och andra, ska kunna stoppa förslaget i dess nuvarande form.

Vi är positiva till både ett större omtag och en modernisering av vården och stödet till både barn och vuxna med celiaki. Men vi ser framför oss en bättre, likvärdig och mer inkluderande vård med mer genomtänkt kontakt med dietist, inte en nedmontering av densamma. 

Dietisterna är ofta även de som väljer att guida sina patienter ut i samhället med sin nya diagnos.

Barn med celiaki behöver både stöd och bröd

Hur kan du som dietist bäst stötta en patient med obesitas? Framför allt handlar det om att förstå de bakomliggande 
orsakerna till att en person utvecklar sjukdomen.

motiverad, odisciplinerad och kanske till och med lat? Det är fördomar som ofta möter personer med ett högre BMI, både i samhället i stort och inom vården. När patientorganisationen Obesitas Sverige genomförde en enkätundersökning, som besvarades av över 1 500 patienter, uppgav hela 74 procent att de upplevt ett dåligt bemötande inom vården.

Patienter vittnar om stigmatisering, kränkande kommentarer och redan på förhand fastslagna antaganden om deras levnadsvanor och karaktär.

Som dietist är det viktigt att vara medveten om att patienter du möter ofta har med sig negativa upplevelser i bagaget. Det är därför oerhört värdefullt att inte ha några förutfattade meningar om vad patienten behöver, utan i stället vara öppen och nyfiken.

I dag vet vi, tack vare mycket ny forskning på området, att det finns en rad bakomliggande orsak­er till att en patient utvecklar obesitas. Det handlar bland annat om ärftliga faktorer och vissa studier antyder att det genetiska bidraget är mellan 40–70 procent. Andra vanliga bakomliggande orsaker är psykisk ohälsa och NPF-diagnoser. Dessutom har patienter med obesitas ofta en hormonell obalans som gör att de inte känner mättnad.

Många av patienterna har vad vi brukar kalla en aptitsjukdom som innebär att de har svårighet att uppleva mättnadskänsla och konstant känner sig hungriga. Då hjälper det inte att de vet exakt hur många kalorier de bör äta och är starkt motiverade att gå ner i vikt.

Patienten behöver däremot hjälp för att förstå sina svårigheter med att känna mättnadssignaler, verktyg för att möta hungerkänslorna och stöd för att inte känna sig misslyckad när en behandling inte fungerar. Ibland kan det behövas annan behandling, såsom medicin eller operation.

Har patienten en NPF-diagnos kan det ofta finnas en selektiv ätstörning som gör det mycket svårt att äta vissa livsmedel. Patienten kan också behöva hjälp med såväl planering av måltider, inköp och matlagning som en tydlig måltidsstruktur.

Det kan handla om stöd i hur en måltid organiseras, hur maten förbereds och vad patienten ska börja med att äta på tallriken.

Hur en patient bemöts har stor betydelse. Det finns studier som visar att ett stigmatiserande och kränkande bemötande inom vården minskar sannolikheten för att en patient ska följa råd och rekommendationer. 

Generalsekreterare för Obesitas Sverige.

Stöd till patienter med obesitas

Maten är ett viktigt verktyg i kampen mot cancer samtidigt som vården har generellt låg kunskap om de senaste forskningsrönen kring kost och cancer. Därför borde det vara självklart att det ingår en dietist i det behandlande teamet runt alla cancerpatienter.

Forskningen visar att mellan 30 och 50 procent av alla cancerfall skulle kunna förhindras genom att förändra matvanor och livsstil. Det är en oerhört hög siffra som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet. Om det hade varit ett läkemedel som visade samma goda resultat skulle det troligtvis toppa alla nyhetssändningar och tapetsera hela världens löpsedlar. 

I mitt arbete har jag haft förmånen att möta och hjälpa tusentals cancerpatienter tillbaka till livet efter cancer. Jag har lyssnat på deras historier och tagit del av deras erfarenheter – och slås av att majoriteten av dem inte har fått något stöd alls från vården när det gäller just maten. Ofta har inte ett enda kostråd utdelats. Till och med patienter som fått allvarliga komplikationer och strålskador efter cancerbehandling, som påverkar deras förmåga att äta eller tillgodogöra sig näring, blir hemskickade för att klara situationen bäst de kan.

Alla som får en cancer­diagnos borde få möjlighet att träffa en dietist.

Det cancerpatienten däremot möter är i stället en stor okunskap, där vårdpersonalen sällan eller aldrig pratar om mat i kombination med hälsa och välmående, och där läkare påstår att det saknas forskning på området och att de därför kan åka hem och äta precis som vanligt. 

Det riktas även en del kritik mot dietister ”som mest rekommenderar glass och läsk” bland canceröverlevare och anhöriga. Det är grovt generaliserat och säkert något som görs med tanke på kakexi och rädsla för att patienterna ska tappa i vikt. Men i kombination med att många patienter i dag är ordentligt pålästa och har förstått betydelsen av kraften i maten på egen hand, så blir detta en trovärdighetskrock.

I min värld är det optimala om nutritionsbehandling går hand i hand med den medicinska både innan, under och efter behandling, och att en legitimerad dietist ingår i det behandlande teamet. Här har alla vi dietister en viktig roll att fylla; tillsammans behöver vi öka kunskapen inom läkarkåren och övriga vården.

Det borde vara en självklarhet att en legitimerad dietist ingår i det behandlande teamet runt varje cancerpatient. Vi vet att det är olika kostråd som gäller före, under och efter en cancerbehandling. Därför borde varje patient som så önsk­ar få skräddarsydda kostråd under hela vårdtiden.

Det innebär att det behövs fler dietister i vården som är specialiserade på onkologi. Det är inte vettigt vare sig ur ett individuellt eller samhälls­ekonomiskt perspektiv att det bara är de mest allvarligt sjuka som dietisterna tvingas prioritera.

Vi dietister har en självklar plats i cancervården. Maten betyder inte allt, men är ett av flera viktiga verktyg i kampen mot cancer. Det finns tung forskning som bekräftar detta och den behöver vi vara med och sprida. 

Möte med dietist borde vara standard

Fetma är en sjukdom med ett eget diagnosnummer och inget självförvållat tillstånd. Mig veterligen finns det ingen, absolut ingen, som vill vara fet.

Den första operationen för fetma utfördes redan på 1950-talet och då i Sverige. Sedan hände ingenting förrän tunntarmshuntar introducerades på 1970-talet med viktnedgång, men med betydande biverkningar. Men därefter skedde en kunskapsexplosion och allt bättre tekniker utvecklades, från den första rätt primitiva gastric bandning, där ventrikeln snörptes av med ett snöre, till dagens mycket mer sofistikerade metoder med gastric bypass, gastric sleeve och ännu mer komplicerade ingrepp.

Motvilligt accepterade landstingen utvecklingen, som förstås var kostnadskrävande, men pionjärinsatserna från den så kallade SOS (Swedish Obese Subjects) påvisade de stora vinsterna, inte minst på det psykosociala området. Fetmakirurgin blev accepterad och SOREG ett viktigt svenskt register för att fortlöpande utvärdera verksamheten, även på lång sikt.

Kirurgi som terapialternativ kom ju fram eftersom andra metoder inte var särskilt effektiva. De vanliga råden ”spring mera, ät mindre” var ju sedan länge uttömda och även om bland annat vår grupp vid Överviktsenheten hade hyggliga behandlingsresultat var återfallen legio. 

En av våra internationella pionjärer, professor Thorkild Sörensen i Köpenhamn, beskriver uppriktigt i ett debattinlägg hösten 2023 att han (av alla!) trots allt inte kan förstå detta mysterium. Varför klarar sig vissa men inte andra? Varför saknar vi prediktorer för framgång? Att fetma är 50 procent arv och 50 procent miljö vet alla, men miljön tycks vi ändå inte kunna bemästra. Är en kalori inte alltid en kalori?

Läkemedel har funnits i decennier, många med katastrofala bieffekter och fram till dags dato är de nu tillgängliga preparaten av glädje för några, men ej för alla. Att dessutom myndigheterna bekräftar den fördomsfulla attityden mot fetma är ju klart, när dessa preparat ej subventioneras. Fetma är en sjukdom med eget diagnosnummer och inget självförvållat tillstånd. Ingen, ingen vill vara fet, såvida man ej tänkt sig en professionell karriär som sumobrottare, vilket i alla fall i Sverige erbjuder få arbetstillfällen.

Varför klarar sig vissa men inte andra? Varför saknar vi prediktorer för framgång?

I detta läge kommer vi plötsligt in i en helt ny era. Med ozempic från NOVO fanns plötsligt ett preparat, som med en injektion i veckan och med mycket måttliga biverkningar, kunde ge betydande viktnedgång. Den efterföljande hysterin är väl beskriven i media och plötsligt blev individer med diabetes utan sin medicin, när överviktiga lade beslag på sprutorna. 

Men detta var bara ett av de första preparaten i den nya generationen effektiva läkemedel, som nu forceras i kliniska prövningar jorden över. Retatrutide från Eli Lilly är en trippel-hormon-­receptor agonist under klinisk prövning i fas 2. Preparatet har alltså multipla angreppspunkter i centrala nervsystemet och mag-tarmkanalen. Med den högsta dosen uppnåddes efter ett år en 24-procentig viktnedgång i en studie, som publi­cerades sommaren 2023. De resultaten närmar sig definitivt vad som kan förväntas av framgångsrik fetmakirurgi.

Studien gjordes på individer med måttlig övervikt och självfallet kvarstår många frågetecken innan vi vet om farmaka på sikt kommer att komplettera eller ersätta fetma-operationer. Ekonomin kommer att spela en stor roll. Fetma är en sjukdom, som drabbar lägre sociala skikt, ofta med begränsade resurser. Framtida hälsoekonomier kommer sannolikt att kunna klargöra i vilken mån kostnaden av viktreduktion med nya farmaka betalar sig genom att motverka eller uppskjuta fetmans alla medicinska konsekvenser. Att fetma är dyrbart för samhället är väl etablerat.

För undertecknad, som på 1980-talet byggde upp en av landets första enheter för behandling av grava viktproblem är utvecklingen fascinerande. Det gäller att försöka hänga med för att förhoppningsvis kunna få se ett efterlängtat, effektivt och bestående genombrott. 

Är fetmakirurgins tid ute?

Det finns bara ett sätt att bli dietist: Gå utbildning, ta examen och få legitimation av Socialstyrelsen. Men att ”inte vara dietist” bara för att man är verksam utanför hälso- och sjukvården – det hoppas jag att det snart ska vara slut med.

När någon blir sjuk på en flygning är det vanligt att flygvärdinnan snabbt ropar ut i högtalarna och frågar om det finns någon som är läkare eller sjuksköterska på planet; inte vad de jobbar med eller om de överhuvudtaget jobbar längre. Fokus är förstås att kunskapen som just läkare och sjuksköterskor besitter behövs för att ta hand om passageraren för att hen ska bli rätt omhändertagen.

Jag hör emellanåt folk göra uttalanden som ”jag jobbar inte som dietist längre” eller ”jag är så långt bort från dietistyrket nu” för att sedan fortsätta att beskriva vad de gör. De kanske utbildar sig inom mat och hälsa, är skribenter inom området, jobbar med marknadsföring, försäljning eller kommunikation inom Livsmedelssverige eller inom vård- och omsorg alternativt kvalitetsutvecklar inom vården, projektleder eller annat. Eller är vd.

I min värld är man i högsta grad dietist även då. Eller vem har bestämt att det inte skulle vara så? Är man bara dietist när man har en tjänst som klinisk dietist? Nej, det tycker jag definitivt inte. Men i mina öron låter det alldeles för ofta så. Hur man förvaltar sin kunskap från utbildningen är förstås upp till var och en men utbildningen kan ju aldrig tas bort från en. Legitimationen förpliktar och examen möjliggör. 

Patientperspektivet är centralt i dietistutbildningen och ska förstås så vara. Det är vår specialitet som ingen annan har likvärdig utbildning för. Men det finns även annat att vara intresserad av. 

Ett annat lite större perspektiv är ju att en person förstås inte är sitt yrke eller jobb – identiteten är mycket större än så. Värderingar, religiösa och politiska tillhörigheter och sympatier, arv och miljö bidrar till våra mer eller mindre frivilliga livsval. Det bör rimligtvis även speglas i hur man omsätter sin kunskap. Och tänk vilken fantastisk utveckling som har skett. 

I början av 90-talet, när jag tog dietistexamen, var utbudet av tjänster inom hälso-och sjukvård helt annorlunda. Det var oftast svårt att få jobb och vikarietiden var för många alltför lång. Behovet av dietist var ibland ifrågasatt och bristen på legitimation gjorde inte saken bättre. Möjligheterna inom näringslivet höll sig främst till att bli produktspecialist för enterala och parenterala näringslösningar.

I dag ser vi dietister inom i princip alla delar av samhället, vilket är så bra! Min övertygelse är att med fler möjligheter att hitta (och ibland själv skapa) fler arbetsplatser kan man som yrkesperson i högre grad hitta sin nisch. Dels där man kan använda sin kompetens på annat sätt, dels kombinera den med andra kompetenser. Eller som jag brukar säga: Få vara hela sig själv. För mig har det gjort yrkeslivet omväxlande och på riktigt roligt.

Jag möter dessvärre fortfarande skepsis om att agera i näringslivet, då en del verkar tro att man ”är köpt”. Men det ligger nog mest hos betraktaren. Vi befinner oss i en marknadsekonomi med en stor offentlig sektor. I den mixen får alla plats. x 

Är man bara dietist när man har en tjänst som klinisk dietist? Nej, det tycker jag definitivt inte.

Det finns många sätt att vara dietist

För att patienten ska få en smidig övergång mellan vårdgivare och vårdinstanser måste vi ändra vårt arbetssätt. Vi behöver nyttja de digitala verktygen för en förbättrad kommunikation samt överrapportering – och självklart för att bibehålla patientens behandlingsresultat.

Ncd-sjukdomar är oftast kroniska och kräver livslång behandling. Men får patienterna det?

Dietister inom primärvård­en behandlar oftast patienter en viss period, därefter får de klara sig själva. I vissa fall samarbetar vi med andra yrkesprofessioner på vår arbetsplats, men vi sträcker oss sällan längre än så. Det är dock något som jag och Liisa Tolvanen, dietist vid Överviktscentrum inom Akademiskt specialistcentrum, har gjort. 

När patienterna ska skrivas ut från Överviktscentrum skriver Liisa en remiss till mig som arbetar i primärvården och samtidigt bokar vi in ett trepartssamtal för en bättre övergång. Jag får en bra sammanfattning och vet precis var jag ska ta vid samtidigt som patienten direkt får förtroende för sin nya vårdgivare. På så vis får patienterna fortsatt stöttning i sin behandling.

För att kunna förebygga NCD-sjukdomar behöver vi jobba för att förbättra befolkningens ohälsosamma matvanor som är en av de fyra största riskfaktorerna. Som alla vet tar det tid att bryta gamla vanor oavsett vilka det handlar om. Har man redan påbörjat en behandling inom primärvården eller sjukhuset, och sedan behöver slussas över till den andra sektorn, börjar man om på ruta ett igen. Ett trepartssamtal underlättar för alla parter. Det gör det enklare att förklara vad patienten jobbar med i nuläget och vad hen behöver stöttning kring. Dessutom sparas både tid och pengar.

Enligt Folkhälsomyndigheten försämrades större delen av befolkningens mat- och motions­vanor efter pandemin. Om övervikt och obesitas ökar i samhället ökar även behovet av långvarig behandling. Utvecklar vi vårt arbetssätt och jobbar mer med digitala övergångar minskar risken för att patienter faller mellan stolar och vi bidrar till att bibehålla deras behandlingsresultat. 

Utmaningen i denna typ av samarbete är att hitta en mötestid som passar tre personer. Som vårdgivare behöver du vara flexibel för att kunna få till ett gemensamt möte. Ett annat dilemma är vilken enhet som ska ta betalt för besöket, sjukhuset eller primärvården, eftersom det inte ingår i dagens hälso- och sjukvårdsavtal. Dessutom har företaget och Region Stockholm olika video­­plattformstjänster. 

Vi löste det genom att Liisa bjöd in via Alltid öppet-appen där jag som vårdgivare kunde logga in via mitt E-tjänstekort. Patienterna har blivit väldigt imponerade och tacksamma över att snabbt ha slussats vidare till nästa behandlare utan uppehåll i sin behandling. Det gäller alltså att tänka bortom våra vanliga rutiner. Det bör också politikerna göra för att hälso- och sjukvårdsav­talen ska kunna matcha vårt arbetssätt. 

Fler resurser och möjlighet till överrapporteringar mellan olika vårdinstanser behövs för bät­tre resultat och för att långsiktigt minska prevalensen av NCD-sjukdomar. 

Om övervikt och obesitas ökar i samhället ökar även behovet av långvarig behandling.

Förbättra samarbetet mellan primärvård och sjukhus

Var fjärde svensk riskerar att bli sjuk eller dö i förtid på grund av sina matvanor, samtidigt som vi omges av marknadsföring och enkel tillgång … Läs mer

Var fjärde svensk riskerar att bli sjuk eller dö i förtid på grund av sina matvanor, samtidigt som vi omges av marknadsföring och enkel tillgång till ohälsosam mat. Ansvaret kan inte uteslutande läggas på individen, skriver 15 dietister från olika samhällssektorer.

Aldrig förr har de ohälsosamma livs­medlen varit så tillgängliga och attraktiva. En av fyra riskerar nu att bli sjuk eller dö i förtid av cancer, hjärt-kärlsjukdom eller typ 2 diabetes på grund av sina matvanor.

Något som driver på utvecklingen ytterligare är matvanornas påverkan på vår vikt. I dag lever 52 procent av Sveriges befolkning med övervikt eller obesitas (fetma). Obesitas hos barn i Sverige har femdubblats sedan 90-talet och enligt nya siffror från WHO har närmare en tredjedel av våra 7–9 åringar övervikt eller obesitas.

De senaste årtiondena har utbudet av och tillgången till ohälsosamma livsmedel ökat samtidigt som marknadsföring, produkt­placering och lockande kampanjer blivit en naturlig del av den miljö vi lever i.

Som legitimerade dietister möter vi dagligen patienter, konsumenter, barnfamiljer med flera som vill få stöd att ändra sina matvanor för att uppnå bättre hälsa. Och vi hjälper dem i enlighet med forskning och beprövade metoder. Men det räcker inte. För att framgångsrikt hjälpa inte bara individen, utan hela befolkningen, behövs höga ambitioner och konkreta målsättningar – från politiskt håll. En granskning av den förebyggande politiken, gjord av Cancerfonden, visar dock på det motsatta: Det saknas politik där ansvaret för hälsosamma och hållbara beslut inte uteslutande läggs på individen.

Andra länder har tagit långt större steg. Denna höst har Argentina infört en lag om varningsetiketter på ohälsosamma livsmedel. Detta efter att flera länder i Sydamerika gjort liknande insatser med goda resultat. Även Storbritannien har genom politiska åtgärder bland annat fått ner sockerinnehållet i läsk. Det är helt enkelt dags att Sverige tar ansvar.

Vi dietister vill nu se konkreta och kraftfulla åtgärder som främjar hälsosamma och hållbara matvanor, till exempel:

Skydda barn och unga från marknadsföring av ohälsosam mat genom skärpt lagstiftning.

Inför ekonomiska styrmedel som avgift på socker i läsk och sänkt moms på hälsosam mat.

Begränsa möjligheten att sälja ohälsosam mat i eller i närheten av skolor och annan skattefinansierad verksamhet där barn och unga vistas.

Inför en obligatorisk märkning av hälsosam mat, som vägleder konsumenten i butik samt uppmuntrar producenter att utveckla sina produkter för att kvalificera sig för märkningen.

Vi dietister har djupgående kunskap om matvanor och kan stötta personer till en bättre hälsa. Men vi är oroade, och kan inte längre tigande se på medan samhällsstrukturerna tillintetgör vårt arbete. Ansvaret för en bättre folkhälsa ligger inte enbart på individnivå utan bärs av samhället. Politikerna har ett val att göra. Vill man främja hälsosamma matvanor eller ohälsosamma?

Christin Anderhov Eriksson, barnhälsovårdsdietist, Region Östergötland

Kajsa Asp Jonson, journalist, författare

Ulrika Backlund, projektledare för Hållbara matval, WWF Sverige

Elisabet Drugge, processledare för hälsofrämjande sjukvård, Region Gotland

Åsa Hedberg, samordnare för primärvårdsdietister, Region Uppsala

Agneta Hörnell, professor i kostvetenskap, Umeå universitet

Anette Jansson, intressepolitisk expert, Hjärt-Lungfonden

Anna Jörnvi, vice ordförande, Dietisternas riksförbund

Vasiliki Karagianni, nutritionist, Rikscentrum barnobesitas, Karolinska universitetssjukhuset

Anna Kempe, sektion folkhälsa, Region Jönköpings län

Kjell Olsson, ordförande, Dietisternas riksförbund

Hanna Olvenmark, författare, driver plattformen ”Portionen under tian”

Anna Stubbendorff, doktorand i nutritionsepidemiologi, Lunds universitet

Liisa Tolvanen, specialist inom obesitas, Akademiskt specialistcentrum, Region Stockholm

Maiju Wetterhall, sakkunnig, Cancerfonden

Debatt