Följden av undernäring hos äldre är både ett stort personligt lidande och försämrad livskvalitet för den enskilda individen, men också stora samhällskostnader. Undernärda äldre individer besöker vården oftare, och de har dessutom längre vårdtider med högre risk för komplikationer och dödlighet. Undernäring försvårar tillfrisknandet vid sjukdom, och kan ge upphov till bland annat fallolyckor, trycksår och försämrad munhälsa. 

Orsakerna bakom bristande näringsintag och undernäring kan vara många och svåröverskådliga. Exempel på orsaker kan vara sjukdom, ensamhet, sväljsvårigheter, bristande aptit, depression, låg tillgång till bra mat eller okunskap om nutrition hos ansvariga individer och organisationer. Ofta är det flera faktorer som samverkar, vilket gör problematiken komplex.

Vi vet att undernäring kostar samhället enorma summor, men någon beräkning av den totala kostnaden finns inte. Vad gäller förebyggande och behandlande åtgärder gjorde Socialstyrelsen en uppskattning år 2001 som visade en besparingspotential i sjukvården på 0,5 – 1 miljard kronor per år (Socialstyrelsen, Näringsproblem i vård och omsorg, 2001).

Detta är en siffra som sannolikt är mycket högre idag, med tanke på den demografiska utvecklingen. Förebyggande insatser skulle inte bara kunna spara pengar, utan också rädda liv. Undernärda äldre har längre vårdtider, högre risk för komplikationer, skrivs oftare in på sjukhus och har sämre immunförsvar. Genom att förebygga undernäring kan vi minska dessa risker och därmed avlasta vården. 

En viktig anledning till att arbetet mot undernäring inte fungerar i dag är att det saknas samverkan mellan olika aktörer. Kommuner, regioner, sjukhus och äldreboenden arbetar ofta isolerade från varandra, vilket gör det svårt att följa upp de äldres näringsstatus på ett effektivt sätt och sätta in rätt insatser i tid.

Kompetensbristen är också en avgörande faktor – merparten av Sveriges kommuner saknar dietister, och personalen inom vård och omsorg har ofta inte den nutritionskunskap som krävs för att identifiera och förebygga undernäring. Bristen på tid och resurser är ytterligare ett stort problem i sammanhanget – i utarmade verksamheter är det ofta det viktiga förebyggande arbetet som prioriteras bort.

Livsmedelsverkets riktlinjer för nutrition används i många kommuner för att skapa policys och utbilda personal, men tids- och resursbristen gör det svårt att följa dessa riktlinjer fullt ut. Samtidigt används Socialstyrelsens kunskapsstöd av få. Det saknas också både tid och resurser att följa upp de rutiner som finns, vilket gör det omöjligt att veta om de följs och om de åtgärder som vidtas har någon effekt. 

För att verkligen komma till rätta med bristerna i systemet behöver vi en nationell nollvision mot undernäring hos äldre. En sådan vision skulle innebära ett tydligt mål – ingen äldre ska bli undernärd – och den skulle skapa ett strukturerat och långsiktigt arbete där samarbete och kunskap står i centrum.

En nationell nollvision skulle underlätta bättre samverkan mellan kommuner, regioner och andra vårdgivare. Dessutom skulle den ge möjlighet att satsa på kontinuerlig utbildning av personal inom vård och omsorg, där nutritionskompetens blir en naturlig del av verksamheten.

En nollvision skulle inte bara öka fokus på utbildning utan också säkerställa att den kompetens som finns faktiskt når ut och tillämpas i verksamheterna.

Vi uppmanar regeringen att 

1. Besluta om en nationell nollvision mot undernäring hos äldre2. Ge en myndighet i uppdrag att ansvara för nollvisionen3. Ge myndigheten förutsättningar att arbeta långsiktigt med uppdraget

Konkret behöver ansvarig myndighet skapa förutsättningar för ökad kompetens om nutrition och förebyggande arbete, beräkna vad undernäringen kostar samhället, beräkna förekomst av undernäring och hur många som riskerar att bli undernärda. Effekten av Socialstyrelsens föreskrifter om att förebygga undernäring och allmänna råd (HSLF-FS 2022:49) behöver också följas upp. Alla kommuner och regioner ska förebygga undernäring, men det finns ingen som säkerställer att arbetet ger effekt.

En nationell nollvision skulle ge kommuner och regioner de verktyg och resurser som krävs för att göra skillnad på riktigt. Den skulle också vara en ekonomiskt klok investering. Vi måste sluta se undernäring som en oundviklig del av åldrandet och i stället se det som något som kan och måste förebyggas. 

Ingrid Landgren, vd LivsmedelsakademinLiza di-Paolo Sandberg, förbundsordförande SKPFKjell Olsson, ordförande Dietisternas riksförbund