När Giles Yeo, som är professor i molekylär neuroendokrinologi vid Cambridge universitet, föreläste för dietister på årets DRF kongress argumenterade han för att genetiken spelar en stor roll till varför vissa får obesitas. En mängd studier bekräftar att sambandet finns och att det utgör så mycket som 40-70 procent av bakomliggande orsaker. Men han tryckte också på att livsstilen alltid spelar roll.

För att förtydliga förhållandet arv kontra miljö drog han jämförelsen mellan genetik och en pokerhand.

– Du får den genetik du får, det kan du bara skylla dina föräldrar för. Och i poker får du de kort du får. Du kan få en bra eller dålig pokerhand. Men du kan fortfarande spela dina kort så väl du kan. Samma sak gäller dina livsstilsval.

När Dietisten ringer upp Giles Yeo för ett uppföljande samtal står det snabbt klart att han är en person med tydliga åsikter och han är inte rädd för att framföra dem.

Det verkar finnas en tveksamhet eller till och med ett motstånd hos en del läkare i primärvården att förskriva läkemedel till obesitaspatienter. En del ser det som en quick fix som inte ger en varaktig viktnedgång. Patienten behöver ändra sin kost och träna.

Vilken är din hållning?

– Helt ärligt tycker jag att den medicinska yrkeskåren just nu har ett problem på grund av att det medicinska curriculumet inte tar upp så mycket av det här. Jag undervisar medicinstudenter här i Cambridge och gör mitt bästa för att förmedla den kunskapen till unga människor. Men många läkare som du möter i dag, de har inte den här informationen. Så mitt svar är: vi behöver både läkemedel och livsstilsförändring, säger Giles Yeo och fortsätter:

– Vad som är viktig att framhålla är att de här läkemedlen inte förebygger obesitas, de behandlar den. Läkemedlen förbättrar inte din diet, de stoppar dig inte från att äta hamburgare, men de gör så att du äter färre. Så när du tar läkemedlet behöver du fortfarande tänka på din kost. Och du behöv­er fortfarande motionera för att behålla din muskelmassa.

Ståndpunkten att vikten bara beror på vanor och karaktär och inte på biologi och genetik, varför är den så seglivad?

– Det är otvetydigt så att vikt skiljer sig väldigt mycket från många andra egenskaper. Skälet är att din kroppsvikt är en publik egenskap som alla kan se, du kan inte dölja den och du kan inte heller dölja dina vanor kring mat förutom när du är hemma. Folk kan se dig på restaurang och se precis vad du äter och hur du ser ut. Samma sak när du handlar, de kan se vad du köper och vad du väger. Och folk känner sig själva. Hur äter jag och hur ser jag ut? Vi försöker associera personen vi har framför oss med oss själva.

Så vi utgår helt enkelt från oss själva när vi bedömer andra?

– Ja, resultatet blir att vi bara kan tänka på hur vi själva skulle äta i ett visst scenario. Och på grund av detta är det väldigt svårt att säga varför någon skulle vara annorlunda, varför gener faktiskt skulle kunna vara involverade. För nog måste det väl vara så att det bara handlar om att känna sig hungrig eller inte? Så på grund av att folk tror att de är experter på ätande och för att de kan bedöma andras ätande så har man svårt att tro att våra gener spelar en roll, säger Giles Yeo.

Han tror att acceptansen fortfarande är liten för biologins roll gällande kroppsvikten trots att sambanden kan styrkas.

– Ett exempel är de nya läkemedlen. Vad dessa gör är att de förändrar ett hormon i kroppen. Som ett exempel är Ozempic en modifierad variant av ett hormon som kommer från magen. Och när människor börjar ta läkemedlet och de plötsligt känner sig mätta, ändrar sitt ätbeteende och tappar vikt, är allt du har gjort att förändra en enda typ av hormon. Kan det då vara rimligt att vikten bara handlar om viljestyrka, säger Giles Yeo retoriskt och fortsätter:

– Jag brukar alltid dra exemplet med diabetes. Om du har problem med ditt insulin så tar du det, och problemet är löst. Så varför är det då så svårt att förstå att det kan vara biologi som ligger till grund för kroppsvikten?

Att överviktiga tar diabetesmedicinen Ozempic när det råder brist har kritiserats, hur ser du på det?

– Obesitas ska betraktas som en sjukdom. Så den första frågan vi ska ställa är vad är obesitas? Och mitt svar är att det är inte ett BMI över 30. Det är den kliniska definitionen, men jag anser att det är när du har så pass mycket kroppsfett att det börjar påverkar din hälsa negativt. Och i den här kontexten är obesitas en sjukdom som många andra. Vissa människor kan ha mer kroppsfett än andra innan de blir sjuka och vissa människor kan vara smala, men ändå vara sjuka. Så vi behöver en mer mogen definition.

Många menar att det riskerar att bli en livslång behandling, ser du det som ett argument att inte förskriva aptithämmande läkemedel?

– Här drar jag gärna en parallell med högt blodtryck. Många människor äter blodtrycksmedicin och när de gör det är deras blodtryck normalt. Men när de slutar, oavsett hur länge de tagit den, så går blodtrycket upp igen. Samma sak gäller för de här aptithämmande läkemedlen förvisso under en annan tidshorisont. Så länge du tar läkemedlet så har du mindre aptit och du blir snabbare mätt. Men när du slutar så går du upp i vikt. Så nej, jag ser inte detta som ett problem.

På kongressen pratade du om subventioner och skatt som styrmedel för att främja kostvanor, kan du utveckla det?

– Om jag var premiärminister för en dag då skulle jag göra hälsosam mat billigare. Men varför inte lägga skatt på onyttig mat undrar du kanske då? Det skulle jag förmodligen också göra. Problemet är bara att det påverkar fattiga människor oproportionerligt mycket. Men om du gör nyttig mat billigare, och då pratar jag inte om morötter för de är redan billiga, då kan människor med låga löner göra bättre val. Om du bara har 10 euro att spendera i matbutiken, vad är billigast, jo, en djupfryst pizza. Så vi behöver göra det möjligt och enkelt för alla att välja hälsosam mat. Så svaret är att jag skulle subventionera hälsosam mat först och främst.