Till huvudinnehållet

Viktigt: Säkerställ att du får Dietisten framåt.  Läs mer

Obesitas

TLV säger nej till subvention av Wegovy ”Det är mycket sorgligt”

Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) beslutade tidigare i veckan att inte låta obesitasläkemedlet Wegovy ingå i läkemedelsförmånen. Detta har väckt starka reaktioner. För dietister inom obesitasvården får beskedet tydliga konsekvenser i det dagliga patientarbetet.

Nina Granberg 25 februari, 2026 Uppdaterades 27 februari, 2026 4 minuters läsning
Liisa-Tolvanen
Foto: Susanne Wahström

TLV:s nej innebär att Wegovy inte subventioneras inom högkostnadsskyddet. Kostnaden för behandlingen faller alltså helt på patienten själv. Myndigheten motiverar beslutet bland annat med hälsoekonomiska överväganden och en oro för indikationsglidning. Samtidigt är GLP-1-baserade läkemedel subventionerade vid typ 2-diabetes, men inte vid obesitas utan diabetes.

Liisa Tolvanen, medicine doktor och specialistdietist inom obesitas på Centrum för obesitas i Region Stockholm, arbetar dagligen med patientgruppen det här beskedet berör. 

Vad betyder TLV:s beslut att inte subventionera Wegovy för dietisters arbete med personer med obesitas, särskilt när läkemedelsbehandling blir ekonomiskt ojämlik?

– TLV:s beslut att inte subventionera Wegovy är djupt beklagligt och för mig som arbetar som dietist i specialistvården, framför allt mycket sorgligt. Jag möter dagligen patienter som skulle kunna ha stor nytta av läkemedlet men som aldrig får möjlighet att påbörja behandlingen på grund av de höga kostnaderna. Samtidigt ser jag tydliga positiva effekter hos de patienter som faktiskt har möjlighet att använda läkemedlet –  ofta personer som levt med obesitas hela livet och utvecklat flera följdsjukdomar. 

När hela kostnaden faller på patienten blir läkemedlet fortsatt mycket dyrt, vilket i praktiken drabbar just dem med störst medicinskt behov. Det leder till en ökad ojämlikhet i vården, där endast personer med god ekonomi har möjlighet att ta del av behandlingen.

I detta läge menar Liisa Tolvanen att dietisternas roll blir än mer central. När läkemedelsbehandling inte är tillgänglig ökar behovet av kvalificerat stöd inom både levnadsvane- och nutritionsbehandling. 

– Dietister har också en viktig roll i att stödja de patienter som använder läkemedel, genom att säkerställa adekvat näringsintag, hantera biverkningar och bidra till långsiktiga strategier som minskar risken för viktrecidiv efter avslutad behandling. Samtidigt behöver vårdpersonal, inklusive dietister, i allt högre grad hantera patienters frustration, skam och upplevelse av ojämlika förutsättningar.

TLV motiverar sitt nej med risken för indikationsglidning. Hur ser du på den oron och vilken roll kan dietister ha i behandlingsteamet för att stödja korrekt och långsiktig användning av obesitasläkemedel?

– I Sverige lever omkring 18 procent av befolkningen med obesitas, vilket innebär en stor patientgrupp och en potentiellt omfattande efterfrågan på läkemedelsbehandling. Det är därför begripligt att TLV behöver väga in de ekonomiska konsekvenserna av en subvention. Samtidigt är det viktigt att understryka att den aktuella ansökan inte gällde alla personer med obesitas, utan var avgränsad till specifika patientgrupper med betydande medicinska behov.

Liisa Tolvanen menar att dessa patienter ofta redan befinner sig i vården för andra kroniska sjukdomar, där en effektiv obesitasbehandling snarare skulle kunna förebygga framtida vårdbehov än tränga undan annan behandling. När subvention uteblir riskerar deras sjukdomsbörda att förvärras, vilket kan leda till ökade komplikationer och mer avancerade vårdinsatser över tid.

– Obesitas är dessutom starkt stigmatiserat i vårt samhälle. När tillgången till läkemedelsbehandling styrs av ekonomiska resurser riskerar detta stigma att förstärkas. Patienter utan möjlighet att betala kan känna sig mindre värda eller uppleva att de inte ”förtjänar” behandling, medan de som betalar ur egen ficka kan känna skam över att behöva läkemedel för sin obesitas.

Även här har dietister en viktig roll i att stödja patienter under läkemedelsbehandling. Dietisternas Riksförbund har också tydliggjort vikten av dietistledd nutritionsbehandling parallellt med aptitsänkande läkemedel, eftersom minskat energiintag ställer höga krav på individanpassat stöd så att ett adekvat näringsintag säkerställs..

– Det borde vara en självklar del av behandlingskedjan att patienter som påbörjar aptitsänkande läkemedel tidigt erbjuds kontakt med dietist, både för att hantera biverkningar och för att bygga hållbara matvanor över tid. På så sätt kan behandlingen bli tryggare, mer långsiktig och bättre integrerad i en helhetsbaserad obesitasvård, säger Liisa Tolvanen. 

Det är också avgörande att betona betydelsen av ett starkt stöd efter avslutad läkemedelsbehandling menar hon vidare. Obesitas är en kronisk sjukdom, vilket innebär att behandlingen behöver ha ett långsiktigt fokus där patienter inte lämnas utan uppföljning när medicineringen upphör.

– Det kräver sammanhängande vårdkedjor och multidisciplinära team, där dietisten är en självklar del, som kan erbjuda kontinuerligt, individualiserat och stigmafritt stöd. En sådan struktur stärker både kvaliteten och jämlikheten i behandlingen och gör det möjligt för patienter att bibehålla hälsovinster över tid. 

Faktaruta: Dietistens roll vid aptitsänkande läkemedel

Enligt Dietisternas Riksförbund bör nutritionsbehandling alltid ingå som en integrerad del vid behandling med aptitsänkande läkemedel vid obesitas.

Dietistens uppgifter omfattar bland annat att:

  • säkerställa tillräckligt näringsintag vid reducerat energiintag.
  • förebygga undernäring och näringsbrist
  • ge stöd vid biverkningar som illamående och förändrat ätmönster
  • bidra till hållbara matvanor och långsiktiga strategier för viktstabilitet
  • minska risken för viktrecidiv efter avslutad läkemedelsbehandling

DRF betonar vikten av tidig och etablerad kontakt med dietist för alla patienter som påbörjar behandling med aptitsänkande läkemedel, som en del av en sammanhållen och multidisciplinär obesitasvård.

Källa: Dietisternas Riksförbund. Dietistens roll vid behandling med aptitsänkande läkemedel (2026).


Dela artikeln

Geriatrik

Undernäring får egen diagnos ”Ett paradigmskifte”

För första gången får sjukdomsrelaterad undernäring hos vuxna en egen diagnos i WHO:s klassifikationssystem ICD-11. Bakom beslutet ligger ett mångårigt internationellt arbete där svenska forskare varit drivande.

Nina Granberg 8 juli, 2026 Uppdaterades 9 juli, 2026 5 minuters läsning
AdobeStock
AdobeStock

För Elisabet Rothenberg, dietist och professor i geriatrisk nutrition, innebär beslutet betydligt mer än en ny diagnoskod. Tillsammans med Tommy Cederholm, professor i klinisk nutrition, har hon varit drivande bakom det svenska förslaget till WHO. Arbetet skedde i nära samarbete med ESPEN och med stöd av fler än 40 nationella och internationella nutritionsorganisationer.

– Det här innebär ett paradigmskifte, säger hon.

Hittills har sjukdomsrelaterad undernäring hos vuxna saknat en egen diagnos i WHO:s klassifikationssystem. Däremot har ICD-systemet innehållit diagnoser för andra former av undernäring, men inte för den sjukdomsrelaterade undernäring som är vanlig inom dagens hälso- och sjukvård.

– I den nuvarande ICD-10 finns många specifika diagnoser kopplade till undernäring, till exempel olika mikronäringsbrister och tillstånd som främst är förknippade till svält. Utmaningen, framför allt i västerländsk hälso- och sjukvård, har varit att det inte har funnits någon diagnos för den sjukdomsrelaterade undernäring vi möter hos vuxna patienter.

Elisabet-Rothenberg-1
Elisabet Rothenberg, dietist och professor i geriatrisk nutrition.Kristianstad university

Avsaknaden av en egen diagnos har gjort det svårare att identifiera och dokumentera sjukdomsrelaterad undernäring på ett enhetligt sätt. Enligt Elisabet Rothenberg är det just den bristen som den nya ICD-koden ska råda bot på.

– Nu får vi en formell etikett på problemet. Det gör att hälso- och sjukvården aktivt kan identifiera och dokumentera undernäring på ett helt annat sätt än tidigare.

Beslutet väntas också få betydelse långt utanför den enskilda patientens journal.

– Syns man inte så finns man inte. Finns det ingen diagnos går det inte heller att följa förekomsten av undernäring på ett systematiskt sätt. Det blir svårt att visa hur stort problemet är, att bedriva forskning och att planera vårdens resurser.

Den nya diagnosen skapar också bättre förutsättningar för uppföljning och forskning.

– Med en diagnos kan vi börja samla statistik och följa utvecklingen över tid. Vi får bättre möjligheter att jämföra data mellan länder och att utvärdera effekten av olika nutritionsinsatser.

Diagnosen är samtidigt inte ett mål i sig, betonar Elisabet Rothenberg.

– En diagnos behandlar förstås ingen patient. Men den är en viktig förutsättning för att vi ska kunna synliggöra problemet och ge undernäring den uppmärksamhet som tillståndet förtjänar.

Lång väg till ny diagnos

När GLIM-kriterierna hade publicerats såg Elisabet Rothenberg och Tommy Cederholm en möjlighet att ta nästa steg. GLIM-kriterierna beskrev hur sjukdomsrelaterad undernäring skulle diagnostiseras – nu behövde de också bli en del av WHO:s internationella klassifikationssystem.

För Elisabet Rothenberg och Tommy Cederholm blev nästa steg att ta reda på hur ett ändringsförslag kunde lämnas till WHO.

– Vi insåg ganska snart att vägen gick via Socialstyrelsens ICD-enhet.

År 2020 lämnade enheten in det svenska ändringsförslaget till WHO. Därefter följde flera års granskning och dialog innan organisationen fattade sitt beslut.

– Det här är inget som händer över en natt. Det är resultatet av många års arbete tillsammans med kollegor från hela världen.

Från beslut till praktik

WHO:s beslut är fattat, men innan diagnosen börjar användas i svensk hälso- och sjukvård återstår införandet av ICD-11. Enligt nuvarande plan väntas Sverige gå över till det nya klassifikationssystemet 2028.

– Från att det formellt finns en diagnos till att den börjar tillämpas på bred front är nästa utmaning.

Införandet kommer enligt Elisabet Rothenberg att ta tid.

– Bland oss kliniska dietister är detta inget problem. Det är helt underbart att vi har fått en diagnos som vi kan sätta. Men innan läkare på bred front börjar använda den här diagnoskoden kommer det att ta ytterligare ett antal år.

Utmaningen handlar enligt henne inte bara om en ny diagnoskod, utan också om att förändra synen på sjukdomsrelaterad undernäring.

– Det har ju varit undernäringsproblematikens stora utmaning i alla år att många ser inte problemet. Och ser man det så förknippar man det med att det är naturligt när man blir gammal. Eller att någon är så sjuk att det inte är konstigt eller snarast naturligt att vikt förloras. 

Den nya diagnosen får också konsekvenser för dietisternas kliniska arbete.

– För dietistprofessionen är det här en oerhört viktig diagnos. Dessutom är det en diagnos som dietisten kan ställa självständigt. 

Men ytterst handlar förändringen om patienterna.

– Till syvende och sist är det helt uppenbart att ur patientens synvinkel är det förstås en fördel att alla de problem som man har identifieras och åtgärdas på ett adekvat sätt.

FAKTA

Därför spelar en diagnoskod roll

ICD (International Classification of Diseases) är WHO:s internationella klassifikationssystem för sjukdomar och hälsotillstånd. Diagnoskoder används i hälso- och sjukvården för dokumentation, statistik, forskning och planering.

Den nya diagnoskoden för undernäring hos vuxna (5B72) innebär att sjukdomsrelaterad undernäring för första gången får en egen plats i ICD-11. Det kan få flera konsekvenser:

  • Enhetligare diagnostik – vården får en gemensam diagnos för sjukdomsrelaterad undernäring hos vuxna.
  • Bättre uppföljning – förekomsten av undernäring kan följas systematiskt över tid.
  • Bättre forskningsförutsättningar – en gemensam diagnos gör det lättare att samla in och jämföra data.
  • Bättre planeringsunderlag – vården får bättre möjligheter att synliggöra behov och planera resurser.

Från GLIM till ICD – lång väg till ny diagnos

  • 2016: Det internationella samarbetet GLIM (Global Leadership Initiative on Malnutrition) bildas.
  • 2019: GLIM publicerar internationella diagnoskriterier för undernäring.
  • 2019: Elisabet Rothenberg och Tommy Cederholm kontaktar Socialstyrelsens ICD-enhet för att undersöka hur kriterierna kan omsättas i en ny ICD-diagnos.
  • 2020: Socialstyrelsens ICD-enhet lämnar, med stöd från fler än 40 nationella och internationella nutritionsorganisationer, in ett svenskt ändringsförslag till WHO.
  • 2025: WHO beslutar att införa den nya diagnosen Undernäring hos vuxna (5B72) i ICD-11.
  • 2027: Den nya diagnoskoden träder i kraft internationellt.
  • 2028: Sverige planerar att införa ICD-11.

Läs mer:



Kvinnohälsa

Kosttillskott i klimakteriet – mellan marknadsföring och vetenskap

Klimakteriet har fått allt större uppmärksamhet de senaste åren. Samtidigt växer marknaden för kosttillskott som utlovar allt från hormonell balans till bättre energi och minskade vallningar. Men hur väl stämmer löftena överens med forskningen?

Nina Granberg 30 juni, 2026 Uppdaterades 1 juli, 2026 3 minuters läsning
AdobeStock
AdobeStock

Dela artikeln

Cookies

Den här webbplatsen använder cookiesför statistik och användarupplevelse.

Driva eget använder cookies för att förbättra din användarupplevelse, för att ge underlag till förbättring och vidareutveckling av hemsidan samt för att kunna rikta mer relevanta erbjudanden till dig.

Läs gärna vår personuppgiftspolicy. Om du samtycker till vår användning, välj Tillåt alla. Om du vill ändra ditt val i efterhand hittar du den möjligheten i botten på sidan.