Matkulturen präglas av kvardröjande pandemieffekter, matprishöjningar och kommunala budgetbrister. Sorgkantat, men ingen ovanlighet genom historien; ekonomiska och politiska kriser har alltid skapat omvärdering av matkulturen. Framför oss ligger dessutom två oförutsägbara och matpåverkande händelser: Fortsatt krig i närområdet som på några få veckor plötsligt kan bli vårt. Och så ett krig i Mellanöstern som stör livsmedelsrutterna genom Suezkanalen. Det amerikanska presidentvalets resultat oroar också.

Bra beredskapsplanering görs redan på många håll. Ibland genomtänkt (som att lagra råvaror som ingår i den vanliga veckomatsedeln). Ibland ogenomtänkt (som att bygga upp lager av frystorkade livsmedel som endast kommer att kulturellt accepteras om det blir svält). Det kan 2024 vara läge för att damma av råden för ”matvanor i krig”. Är man trädgårdskonsulent handlar tipsen i stället om sommarens odling och tillfälle att understryka att 2024 får bli året då robotgräsklipparen ställdes av i väntan på mer fredliga tider. För gräsmattan är vår närmaste kolonilott.  

Men även utan dystopin omprövar människor det föregående decenniets matideal. Höga ambitioner förkastas som att offentligmaten skulle tillagas på mer ekoråvaror. Framåtandans pris visade sig vara alltför högt. Skolornas specialkost ifrågasätts också, och endast den strikt medicinska blir kvar. En del friskolor gör det enklaste och billigaste; går helt över till vegetabilisk kost för alla elever och sparar på alla varianter. Tjugotalet blir alltmer en motsatts till tiotalet. 

Dåliga ekonomiska tider och nya näringsråd har genom historien inte varit en bra kombo.

Richard Tellström

I denna tid av osäkerhet kommer något som nästan är lika sällsynt som återvändande kometer; nya kostråd. Forskningsunderlaget är redan presenterat men nu ska naturvetenskapen göras om till matkultur, alltså fattbara råd ned på matsedelsnivå. Men under de senaste 75 åren sedan ”hälsobågen”, den första kostrådsmodellen, testades har vanligen endast välutbildade, kostpolitiskt aktiva eller ekonomiskt oberoende kunnat översätta näringsvetenskapens råd till en vardagsmiddag. Dåliga ekonomiska tider och nya näringsråd har genom historien inte varit en bra kombo. Matvärderingarna blickar bakåt till det igenkännliga och är inte öppen för det nya. Kanske bättre att vänta med råden?   

Jag vill ändå ge ett tips på två filosofiska frågor för det lite längre året: Vad gör vi med dem som inte använder sitt förnuft till att välja de livsmedel som vi upplysta vill att de ska göra? Slipper de om de inte vill? Eller ska vi använda det som vi faktiskt vet fungerar för ett mer hälsoriktigt ätande; rejäla riktade matskattehöjningar och protektionistiska beslut till fromma för det inhemska och hälsosamma jordbruket? Eller ska maten liksom den politiska opinionen ses som en fråga om yttrandefrihet?