Objektiv och subjektiv tuggfunktion hos äldre individer
Tandhälsan hos den äldre befolkningen har förbättrats under de senaste femtio åren, men tandvårdsbehovet är fortfarande stort hos de mest sköra patienterna. För tandvårdsgivare är det viktigt att beakta hur vi förbättrar våra äldre patienters orala hälsa och livskvalitet. Forskning har visat att oral funktion samt tuggfunktion, det vill säga förmågan att bearbeta fast föda, är en viktig aspekt när det kommer till den orala hälsans inverkan på livs-kvaliteten hos äldre, sköra patienter.
Begreppet tuggfunktion har inom forskarvärlden delats in i två undergrupper: Masticatory performance och masticatory ability. Masticatory performance är ett objektivt mått på hur väl en individ kan bearbeta en testföda efter ett antal tuggcykler eller under en viss tid. Masticatory ability är ett subjektivt mått på hur en individ upplever förmågan att bearbeta fast föda. Dessa två begrepp, masticatory perforamance och masticatory ability, är etablerade i forskarvärlden, men i daglig praxis inom tandvården finns det inga vedertagna metoder att skatta en persons tuggfunktion, förutom den information man kan extrahera från anamnesen. En försvårande faktor är att det inte heller tycks finnas en korrelation mellan vad som kan observeras kliniskt och vad patienten själv tycker.
Tuggfunktionen och dess koppling till andra hälsoaspekter så som skörhet, nutrition och kognitiv funktion har också undersökts allt mer under de senaste åren. Djurstudier från Japan har publicerat resultat som tycks peka mot ett kausalt samband mellan tuggfunktion och vissa kognitiva domäner och flera teorier har presenterats på hur ett sådant samband skulle kunnat se ut. Kausala samband har inte kunna påvisas hos människor men publicerade tvärsnittsstudier- och retrospektiva studier har visat på en samvarians mellan tuggfunktion och kognitiva domäner, även om forskningsresultaten på det stora hela är motstridiga. Motsägande resultat har även presenterats när man har tittat på nutritionsstatus och tuggfunktion hos äldre individer. Framför allt har publicerade tvärsnittsstudier undersökt ett sådant samband i studiepopulationer som inkluderar hemmaboende och vid särskilt boende. En anledning till att resultaten pekar åt olika håll, kan bero på vara att det idag inte finns något etablerat sätt att mäta tuggfunktion, vare sig objektiva eller subjektiva skattningar. Ett annat problem är att den tidigare publicerade samlingen av studier i ämnet använder sig av olika utfallsmått för att skatta tuggfunktion, där en del använder objektiva mått, men där majoriteten använt självskattningsmått från olika frågeformulär.
I vår studie Masticatory ability in older individuals: A qualitative interview study undersöktes hur individer, sextio år och äldre, upplevde sin förmåga att kunna bearbeta fast föda. Studien använde sig av kvalitativ metodik där tolv studie-deltagare, fyra kvinnor och åtta män, med ett åldersspann på 67 till 90 år genomgick djupintervjuer där de pratade öppet om sin tuggförmåga. Majoriteten av deltagarna, som var bosatta i Stockholms län, bodde hemma och fyra av dem använde avtagbara tandproteser. Resultatet gav en insikt i hur dessa individer såg på och resonerade kring oral funktion och matvanor. Alla tolv individer kunde beskriva en livs-situation med en gradvis försämrad munhälsa med tandbortagningar och olika typer av tandbehandlingar, vilket för några individer hade lett till tandlöshet. Flertalet individer beskrev en situation där bettet ”försvagats” på grund av lagningar och andra typer av tand-restaurationer och vilket gjorde att man till exempelundvek att tugga hård eller seg mat. Några individer hade genomgått omfattande oral rehabilitering och restauration av bettet hos sin tandläkare och oftast var de väldigt nöjda med resultatet. En intressant företeelse var att dessa individer upplevde att deras tuggfunktion förbättrats efter bettrehabiliteringen, men denna upplevda förbättring av den orala funktionen ledde i sin tur inte till att man förbättrade sina matvanor.
Alla studiedeltagare beskrev hur en nedsatt oral- och tuggfunktion kompenserades med en adaptationsprocess där dessa individer gjort flera livsstilsförändringar. Flertalet individer beskrev hur man undvek vissa typer av föda som upplevdes svår att tugga, eller så bearbetade man maten så att den blev mer lättuggad, till exempel kunde man riva eller koka morötter istället för att äta dem råa. Många av de intervjuade hade aldrig reflekterat över dessa livsstilsförändringar och för många hade dessa skett omedvetet, det var först under intervjuerna som deltagarna blev varse om de inskränkningar de gjort. Detta gjorde att många initialt överskattade sin förmåga att kunna tugga mat men efter reflektion insåg de att de inte längre kunde tugga mat lika bra.
Liknande resultat kunde ses i vår andra studie, The Relation between Masticatory Function and Nutrition in Older Individuals, Dependent on Supportive Care for Daily Living. Data samlades in från 196 individer, 60 år eller äldre, med omsorgs-behov i Region Norrbotten. Först undersöktes sambandet mellan tuggkapacitet och tuggförmåga. Tugg-kapacitet skattades genom att registrera antalet tuggkontakter, det vill säga antalet tänder som biter ihop med motsvarande antagonist, samt att kategorisera deltagarna i tre kategorier; fullständig tuggyta, partiell tuggyta och inga tandkontakter. Patienternas subjektiva bedömning av deras tuggfunktion skattades genom att lyfta ut frågor från screeningvektyget Mini Nutritional Assessement (MNA), samt enkäterna Geriatric Oral Health Assessment Index (GOHAI) och Oral hälsa och Bettfunktion.
Inget samband kunde ses mellan antalet funktionella tandpar och vad patienternas subjektiva bedömning av deras tuggfunktion var. En intressant observation som tycks överstämma med resultaten från vår tidigare intervjustudie var att de individer som saknade flertalet tänder eller var helt tandlösa tenderade att överskatta sin förmåga att kunna tugga fast föda. Till exempel skattade 90 procent av de individer som var fullt bettandade att deras förmåga att bearbeta fast föda var god, men det gjorde även 77 procent av de individer som var helt tandlösa. En liknande trend kunde ses när man tittade på resultatet från andra tuggrelaterade frågor.
Slutsatser
Äldre individer med en försämrad tuggfunktion hanterar och adapterar till denna funktionsförlust genom livsstilsförändringar och val av kost. Denna process, som sker under hela livet, sker omedvetet vilket gör att äldre övervärderar sin funktionella förmåga att kunna tugga fast föda. När man skattar tuggfunktion hos äldre individer, bör man därför fråga sig hur trovärdiga resultaten från olika frågeformulär är, då det troligen finns en överskattning av den egna förmågan. Kanske bör fråge-formulären kompletteras med mer objektiva mått? Bettrehabiliterande tandvård för att återställa tuggfunktion tycks inte heller leda till förändrade kostvanor eller livsstilsförändringar, vilket betonar vikten av att tandvården arbetar för ett mer multidisciplinärt omhändertagande av dessa patienter, med till exempel dietister. x
