I studien som gjorts vid University London ingick 55 vuxna. De fick under åtta veckor äta antingen en diet baserad på hemlagad mat som gröt, frukt och grönsaker, eller en mer ultraprocessad meny med färdigmat, proteinbars och frukostflingor. Båda dieterna följde de brittiska kostråden.

Efter en paus på fyra veckor bytte grupperna diet. Resultatet blev viktminskning på i genomsnitt 2 procent för den minimalt processade dieten jämfört med 1 procent för den ultraprocessade. Däremot sågs ingen skillnad i blodtryck, blodsocker eller blodfetter.

Metodens brister förbigås

Elisabet Rytter, forsknings- och nutritionsansvarig på Livsmedelsföretagen, anser att studien som publicerats i Nature Medicine är välgjord och att resultaten är väntade när människor följer en planerad diet i linje med kostråden. Hon är dock kritisk till att studien inte problematiserar den använda NOVA-klassificeringen, som delar in livsmedel utifrån graden av processning.

– Metoden har så stora vetenskapliga brister att man nu på flera olika håll tittar på om det finns bättre sätt att klassificera livsmedel. Värt att notera är att begreppet ultraprocessat inte inkluderas i våra svenska kostråd, säger hon till tidningen Livsmedel i fokus. 

Enligt Rytter gör metodens begränsningar det i princip omöjligt att avgöra om skillnaderna i vikt beror på processningsgraden i sig eller på andra faktorer.

Flera brittiska forskare har också kommenterat studien. Dr Dimitrios Koutoukidis vid University of Oxford, framhåller att studiens crossover-design inte fungerade fullt ut eftersom resultaten påverkades av ordningen i vilken deltagarna fick dieterna.

Andra experter, som professor Keith Frayn och Dr Nerys Astbury vid University of Oxford, påpekar att dieterna skilde sig åt i energitäthet, protein, salt och socker. Det är faktorer som i sig kan påverka aptit och energiintag oberoende av processningsgrad. Dessutom var studien kortvarig och omfattade få deltagare, vilket begränsar möjligheten att dra långtgående slutsatser.

Studien hittar du här: https://www.nature.com/articles/s41591-025-03842-0