Till huvudinnehållet

Viktigt: Säkerställ att du får Dietisten framåt.  Läs mer

Att främja goda matvanor har stor betydelse

Tidiga stödinsatser motverkar barnfetma även på längre sikt. Det visar ny svensk forskning med fokus på livsstilsbehandling. I studien, som fått stor internationell uppmärksamhet, spelar dietister en nyckelroll. 

Nina Granberg 27 december, 2023 Uppdaterades 28 maj, 2025 3 minuters läsning
Paulina Nowicka, dietist och forskare.
Mikael Wallerstedt

I studien som publicerats i International Journal of Obesity följde forskarna vid Karolinska Institutet 171 familjer i Region Stockholm som hade ett barn i 4-6-årsåldern med fetma, eller obesitas. Familjerna lottades till ett av tre livsstilsprogram. Alla syftade till att hjälpa barnet till ett mer hälsosamt ätande och tillräckligt med fysisk aktivitet.

Det första programmet innebar standardbehandling där föräldrar tillsammans med barnet besökte läkare, barnsjuksköterska och/eller dietist cirka fyra gånger på ett år. Besöken hade ofta fokus på kost och fysisk aktivitet. De andra två programmen bestod av föräldra­stöd i grupp. Skillnaden mellan de två var att ena gruppen också fick uppföljande stödsamtal på telefon. 

I föräldrastödgrupperna som leddes av dietister deltog inte barn­en. Fokus låg på hur föräldrar kan främja goda vanor i familjen på ett bra sätt, utan konflikter. 

– Barn i förskoleåldern mår väldigt bra av en trygg, förutsägbar vardag med rutiner och struktur. Programmet tar upp hur man lär sina barn nya beteenden och hur man sätter gränser. En annan viktig del är hur man kommunicerar med förskola, far- och morföräldrar, grannar och andra i barnets omgivning, säger Paulina Nowicka, leg. dietist och forskare som lett studien. 

Efter fyra år kvarstod den positiva effekten för alla tre program. Barnen hade fortfarande ett lägre BMI-SDS (en barnanpassad version av body mass index) än före behandlingsprogrammet.

– Det visar tydligt att en tidigt insatt behandling mot barnobesitas verkligen fungerar. Vår studie är den första som följt barnen så här länge.

Den bästa effekten visade det mest intensiva stödprogrammet, med både gruppträffar och efterföljande stödsamtal.

– I den gruppen såg vi även att fler barn nådde en kliniskt relevant förbättring av viktstatus som är kopplat till bättre metabol hälsa, det vill säga bättre nivåer av blodfetter och blodsocker.

Paulina Nowicka, som är docent i pediatrisk vetenskap vid Karolinska Institutet och professor i kostvetenskap vid Uppsala universitet, har varit med och utvecklat de två programmen med föräldraträffar. De är helt inriktade på att stödja och utbilda föräldrarna. Under tio veckor får de komma till 90 minuter långa gruppträffar som leds av dietister. 

Tillsammans med andra föräldrar får de lära sig om kost, fysisk aktivitet och barnfetma. En viktig del är att hjälpa barnen att äta mer hälsosamt och äta mindre utan att stigmatisera eller skuldbelägga vare sig barn eller föräldrar. 

På träffarna får föräldrarna också genom rollspel öva sig på att hantera vardagssituationer som att handskas med ett hungrigt barn eller prata med förskolan om barnets behov. 

– Många tycker det är skönt att få prata med andra föräldrar, dela erfarenheter och känna att de inte är ensamma. 

De positiva effekterna var genomgående för alla tre program oavsett bakgrundsvariabler som inkomst, härkomst och familje­förhållanden. 

Paulina Nowicka menar att dietister kan spela en väldigt viktig roll i att implementera forskningen och utbilda föräldrar. 

– När vi skulle rekrytera till studien ville vi ha legitimerad vårdpersonal. Det visade sig att de bästa och mest motiverade var dietister. 

När man följde upp studierna var det fördjupade, praktiska kostråd som föräldrarna uppskattade och efterfrågade mest. 

– Konkreta tips och råd om till exempel hur man läser innehållsförteckningar, tallriksmodellen och nyckelhålsmärkning var sådant som föräldrarna ville ha ännu mer av, säger Paulina Nowicka. 

Hon menar också att det skulle behövas fler dietister i barnhälsovården. 

– I dagsläget finns det bara runt fem dietister i hela landet som jobbar direkt i barnhälsovården. Det skulle behövas många fler.



Geriatrik

Undernäring får egen diagnos ”Ett paradigmskifte”

För första gången får sjukdomsrelaterad undernäring hos vuxna en egen diagnos i WHO:s klassifikationssystem ICD-11. Bakom beslutet ligger ett mångårigt internationellt arbete där svenska forskare varit drivande.

Nina Granberg 8 juli, 2026 Uppdaterades 9 juli, 2026 5 minuters läsning
AdobeStock
AdobeStock

För Elisabet Rothenberg, dietist och professor i geriatrisk nutrition, innebär beslutet betydligt mer än en ny diagnoskod. Tillsammans med Tommy Cederholm, professor i klinisk nutrition, har hon varit drivande bakom det svenska förslaget till WHO. Arbetet skedde i nära samarbete med ESPEN och med stöd av fler än 40 nationella och internationella nutritionsorganisationer.

– Det här innebär ett paradigmskifte, säger hon.

Hittills har sjukdomsrelaterad undernäring hos vuxna saknat en egen diagnos i WHO:s klassifikationssystem. Däremot har ICD-systemet innehållit diagnoser för andra former av undernäring, men inte för den sjukdomsrelaterade undernäring som är vanlig inom dagens hälso- och sjukvård.

– I den nuvarande ICD-10 finns många specifika diagnoser kopplade till undernäring, till exempel olika mikronäringsbrister och tillstånd som främst är förknippade till svält. Utmaningen, framför allt i västerländsk hälso- och sjukvård, har varit att det inte har funnits någon diagnos för den sjukdomsrelaterade undernäring vi möter hos vuxna patienter.

Elisabet-Rothenberg-1
Elisabet Rothenberg, dietist och professor i geriatrisk nutrition.Kristianstad university

Avsaknaden av en egen diagnos har gjort det svårare att identifiera och dokumentera sjukdomsrelaterad undernäring på ett enhetligt sätt. Enligt Elisabet Rothenberg är det just den bristen som den nya ICD-koden ska råda bot på.

– Nu får vi en formell etikett på problemet. Det gör att hälso- och sjukvården aktivt kan identifiera och dokumentera undernäring på ett helt annat sätt än tidigare.

Beslutet väntas också få betydelse långt utanför den enskilda patientens journal.

– Syns man inte så finns man inte. Finns det ingen diagnos går det inte heller att följa förekomsten av undernäring på ett systematiskt sätt. Det blir svårt att visa hur stort problemet är, att bedriva forskning och att planera vårdens resurser.

Den nya diagnosen skapar också bättre förutsättningar för uppföljning och forskning.

– Med en diagnos kan vi börja samla statistik och följa utvecklingen över tid. Vi får bättre möjligheter att jämföra data mellan länder och att utvärdera effekten av olika nutritionsinsatser.

Diagnosen är samtidigt inte ett mål i sig, betonar Elisabet Rothenberg.

– En diagnos behandlar förstås ingen patient. Men den är en viktig förutsättning för att vi ska kunna synliggöra problemet och ge undernäring den uppmärksamhet som tillståndet förtjänar.

Lång väg till ny diagnos

När GLIM-kriterierna hade publicerats såg Elisabet Rothenberg och Tommy Cederholm en möjlighet att ta nästa steg. GLIM-kriterierna beskrev hur sjukdomsrelaterad undernäring skulle diagnostiseras – nu behövde de också bli en del av WHO:s internationella klassifikationssystem.

För Elisabet Rothenberg och Tommy Cederholm blev nästa steg att ta reda på hur ett ändringsförslag kunde lämnas till WHO.

– Vi insåg ganska snart att vägen gick via Socialstyrelsens ICD-enhet.

År 2020 lämnade enheten in det svenska ändringsförslaget till WHO. Därefter följde flera års granskning och dialog innan organisationen fattade sitt beslut.

– Det här är inget som händer över en natt. Det är resultatet av många års arbete tillsammans med kollegor från hela världen.

Från beslut till praktik

WHO:s beslut är fattat, men innan diagnosen börjar användas i svensk hälso- och sjukvård återstår införandet av ICD-11. Enligt nuvarande plan väntas Sverige gå över till det nya klassifikationssystemet 2028.

– Från att det formellt finns en diagnos till att den börjar tillämpas på bred front är nästa utmaning.

Införandet kommer enligt Elisabet Rothenberg att ta tid.

– Bland oss kliniska dietister är detta inget problem. Det är helt underbart att vi har fått en diagnos som vi kan sätta. Men innan läkare på bred front börjar använda den här diagnoskoden kommer det att ta ytterligare ett antal år.

Utmaningen handlar enligt henne inte bara om en ny diagnoskod, utan också om att förändra synen på sjukdomsrelaterad undernäring.

– Det har ju varit undernäringsproblematikens stora utmaning i alla år att många ser inte problemet. Och ser man det så förknippar man det med att det är naturligt när man blir gammal. Eller att någon är så sjuk att det inte är konstigt eller snarast naturligt att vikt förloras. 

Den nya diagnosen får också konsekvenser för dietisternas kliniska arbete.

– För dietistprofessionen är det här en oerhört viktig diagnos. Dessutom är det en diagnos som dietisten kan ställa självständigt. 

Men ytterst handlar förändringen om patienterna.

– Till syvende och sist är det helt uppenbart att ur patientens synvinkel är det förstås en fördel att alla de problem som man har identifieras och åtgärdas på ett adekvat sätt.

FAKTA

Därför spelar en diagnoskod roll

ICD (International Classification of Diseases) är WHO:s internationella klassifikationssystem för sjukdomar och hälsotillstånd. Diagnoskoder används i hälso- och sjukvården för dokumentation, statistik, forskning och planering.

Den nya diagnoskoden för undernäring hos vuxna (5B72) innebär att sjukdomsrelaterad undernäring för första gången får en egen plats i ICD-11. Det kan få flera konsekvenser:

  • Enhetligare diagnostik – vården får en gemensam diagnos för sjukdomsrelaterad undernäring hos vuxna.
  • Bättre uppföljning – förekomsten av undernäring kan följas systematiskt över tid.
  • Bättre forskningsförutsättningar – en gemensam diagnos gör det lättare att samla in och jämföra data.
  • Bättre planeringsunderlag – vården får bättre möjligheter att synliggöra behov och planera resurser.

Från GLIM till ICD – lång väg till ny diagnos

  • 2016: Det internationella samarbetet GLIM (Global Leadership Initiative on Malnutrition) bildas.
  • 2019: GLIM publicerar internationella diagnoskriterier för undernäring.
  • 2019: Elisabet Rothenberg och Tommy Cederholm kontaktar Socialstyrelsens ICD-enhet för att undersöka hur kriterierna kan omsättas i en ny ICD-diagnos.
  • 2020: Socialstyrelsens ICD-enhet lämnar, med stöd från fler än 40 nationella och internationella nutritionsorganisationer, in ett svenskt ändringsförslag till WHO.
  • 2025: WHO beslutar att införa den nya diagnosen Undernäring hos vuxna (5B72) i ICD-11.
  • 2027: Den nya diagnoskoden träder i kraft internationellt.
  • 2028: Sverige planerar att införa ICD-11.

Läs mer:



Kvinnohälsa

Kosttillskott i klimakteriet – mellan marknadsföring och vetenskap

Klimakteriet har fått allt större uppmärksamhet de senaste åren. Samtidigt växer marknaden för kosttillskott som utlovar allt från hormonell balans till bättre energi och minskade vallningar. Men hur väl stämmer löftena överens med forskningen?

Nina Granberg 30 juni, 2026 Uppdaterades 1 juli, 2026 3 minuters läsning
AdobeStock
AdobeStock

Dela artikeln

Cookies

Den här webbplatsen använder cookiesför statistik och användarupplevelse.

Driva eget använder cookies för att förbättra din användarupplevelse, för att ge underlag till förbättring och vidareutveckling av hemsidan samt för att kunna rikta mer relevanta erbjudanden till dig.

Läs gärna vår personuppgiftspolicy. Om du samtycker till vår användning, välj Tillåt alla. Om du vill ändra ditt val i efterhand hittar du den möjligheten i botten på sidan.