Ganska tidigt stod det klart att det söta i urinen hos diabetiker härrörde från kolhydraterna i kosten (honungsurin). Från och med 1797 till det insulinet började användas 1923 var kosten den huvudsakliga behandlingen för diabetiker.

Målsättningen i behandlingen var att eliminera socker i urinen. En kemisk analysmetod för att bestämma B-glukos kom strax före insulinet. Innan dess fick man smaka på urinen. Exempel på några koster som utifrån denna princip tillämpades :

Rollos diet från 1797 var ett behandlingsprogram för diabetes utvecklat av John Rollo, en skotsk läkare och kirurg i den brittiska armén. ”As long as the stomach will bear”. Han rekommenderade en i stort sett kolhydratfri kost: Vilt eller fett kött (som snabbt blev härsket). Kosten var inte bara kolhydratfattig utan även energilåg och svår att stå ut med. När patienten blivit bättre tilläts en liten mängd grönsaker – grönsaker som inte gav glukosuri och som inte ”störde magen för mycket”.

Vid mitten av 1800-talet föreslog en annan läkare, Bourchardat, en variant av Rollodieten. Den bestod av fett kött + gröna grönsaker där man kokat dem för att få bort stärkelsen! Han rådde sina patienter att äta så lite som möjligt och föreslog fasta om nödvändigt för att undvika glukosuri.

Frederic Allen, Rockefeller Institutet, var en av giganterna inom diabetesforskningen i början av seklet och upphovsman till ”Allen starvation treatment”. Hans bok ”Studies Concerning Glycosuria and Diabetes” kom 1913 och blev en normgivare för diabetesbehandling i hela världen. Behandlingen utgjordes av en kost med lågt energiinnehåll där kolhydratmängden reducerats till 10g/dag. Allvarliga ketoacidoser behandlades med alkali och även med alkohol samt rikligt med vatten. En del patienter överlevde flera år. Allendieten började med några dagars fasta. Därefter byggdes matsedeln steg för steg upp tills socker i urinen visade sig igen. Dieten döptes snabbt till ”svältkuren” och var svår att acceptera både för omvärlden och för patienterna. Att vara välnärd i början av seklet var ett tydligt tecken på god hälsa. Valet stod mellan att dö av sockersjuka eller svält. Allen-dieten bildade skola även om många läkare ryggade inför sina utmärglade patienter och på olika sätt mot bättre vetande försökte mildra kuren.

Ett alternativ – fettdieten

Fettkuren utvecklades framför allt i Tyskland och byggde även den på kraftig nedskärning av kolhydrater men istället för att svälta patienterna ersattes kolhydraterna med fett. Fett inte bara tilläts, patienterna uppmanades äta så mycket de någonsin mäktade. Den svenske företrädaren för fettdieten var Lundaläkaren Karl Petrén (tidigt 1900). Hans behandlingar och inflytande sträckte sig långt utanför Sveriges gränser. Hans basdiet bestod av 225 g fett om dagen, 60g kolhydrater, 25 g protein.

En smördag i veckan. Vin, upptill en flaska om dagen, gjorde det lättare att härda ut. Även starksprit var tillåtet. Öl, söta viner och likörer var förbjudna. Till vindrickandet lades opiumdroppar tre gånger om dagen. Den lilla mängd kolhydrater som kunde accepteras skulle helst komma från kolhydratfattiga rotfrukter och grönsaker, gärna gurka, rabarber, spenat, bönor och kål, speciellt vitkål ”som passade att kokas i fettdrypande soppor”. En Petrénsk specialitet var lingon. Det var inte ovanligt att hans patienter åt mer än ett halvt kilo lingon och ett halvt kilo vitkål varje dag. Kött och fisk tilläts i små mängder. Potatis, bröd och annan mjölmat var bannlyst.

Upptäckten av insulin

1923 går Nobelpriset i fysiologi och medicin för upptäckten av insulinet till Macleod och Banting. I februari 1923 behandlades ungefär tusen diabetiker dagligen med insulininjektioner. Ett par år senare var antalet omkring 25 000. Bukspottkörteln återvann inte sin förmåga att producera insulin trots stödet av dagliga injektioner. Men insulinet revolutionerade ändock den tidigare så tröstlösa diabetesbehandlingen.

Under de första åren var insulinbehandlingen långt ifrån enkel, Varje pulverdos måste först lösas upp i kokt vatten och sprutan måste kokas före varje injektion, kanylerna var grova och skulle slipas för hand. Injektionerna var i regel smärtsamma och ofta blev det bölder vid instickstället. Insulinet var det första läkemedlet som patienterna själva lärde sig injicera.

I och med insulinet kunde man öka kolhydratmängden i kosten vilket var önskvärt! Diskussionen om detta, typ ”fria koster” kontra kolhydratbegränsade, vägda koster startade då.

Att kosten för diabetiker kännetecknats av kolhydratbegränsning beror väl dels på teorier man hade innan insulinet kom dels på den allmänna uppfattningen att kolhydratrika koster försvårade insulinbehandlingen. I och med insulinet avtog intresset för kosten. Detta kan man spåra i handböcker för blivande läkare.

Fortfarande på 60-talet var kolhydratbegränsning den alltjämt förhärskande teorin och från denna tid härrör ”utbyteslistorna” – hjälpmedel vid kostrådgivning, portionslistor för måltidsplanering utarbetade av the American Diabetic Association och the American Dietetic Association. I listorna grupperas livsmedlen mjölk, grönsaker, frukt, bröd, kött och fett så att portioner med vikten angiven är i det närmaste likvärdiga i sammansättningen i fråga om energi och de tre energigivande näringsämnena. Ett livsmedel kan alltså bytas ut mot ett annat i samma grupp för att få variation i kosten.

På 1970-talet började man omvärdera ”standard diabeteskosten”. Epidemiologiska data talar för att den genom sitt låga kolhydratinnehåll och relativt höga fettinnehåll skulle kunna öka risken för hjärtkärlsjukdom. Bara det faktum att 75 procent av alla diabetiker dör i någon form av hjärtkärlsjukdom gjorde att man började inrikta sig mer på en sänkning av fettet i kosten och intresset riktade sig mer mot fettkvalitet!

I och med Burkitt och hans teorier om fibrer i kosten gjordes åtskilliga studier som visar att koster som är rika på kolhydrat/fibrer minskar hyperglykemi hos diabetiker. Sedan börjar man uppmärksamma olikheter i hur sockerarter, sammansatta kolhydrater och stärkelserika livsmedel påverkar blodsockret (glykemisk effekt). Några av de vanligaste livsmedlen med sammansatta kolhydrater till exempel bröd, cerealier, potatis ökar snabbt blodsockret, ja, till och med snabbare än glukos och sackaros medan pasta och baljväxter orsakar en mer moderat höjning.

Man fastställde att det primära målet i kost­rekommendationerna bör vara att upprätthålla så normala B-glukos- och blodfettvärden som möjligt och att se till att personer med diabetes tillförsäkras optimal näring genom maten.Rekommendationer för måltidsplanering skiljer sig inte särskilt mycket mellan diabetiker och icke-diabetiker, men vid behandling med insulin eller blodsockersänkande läkemedel är det extra viktigt ta hänsyn till: mängden mat, matens fördelning över dagen och tidpunkter för matintag för att undvika hyper/hypoglykemi.