Det sista ropas genom lägenheten mot hallen där de två tonårsflickorna hysteriskt rafsar ihop sina sista pinaler och stressat smäller igen dörren efter sig. Nästan varje morgon ser likadan ut, det spelar ingen roll hur tidigt de går upp. Frukosten prioriteras bort när ansiktet ska på, outfiten väljas och själen peppas inför en ny skoldag.

När jag var i tvillingarnas ålder såg jag alltid framemot frukost, samma meny och lika efterlängtad varje morgon. Det var, och är, dagens mysigaste måltid.

Så är det inte för mina döttrar. Jag funderar över varför vi har blivit så olika. De har ju vuxit upp med att jag har serverat frukost och alltid värdesatt och lyft vikten av dagens första mål.

Samtidigt läser jag att allt fler barn startar skoldagen på tom mage. Orsakerna är många. Allt från att eleverna väljer bort att äta på morgonen till att familjen faktiskt inte har råd med frukost. Hemma hos oss har vi ynnesten att alltid ha mat i kylskåpet och vi försöker variera utbudet. Förhoppningen är att det ska locka 16-åringarna till att ladda sig inför en ny skoldag med fokus, koncentration och prestation.

I januari började jag på mitt drömjobb. Som disputerad inom näringslära och med tio års industrierfarenhet ska jag stödja Sveriges största livsmedelsföretag med kunskapsbaserade insikter och fungera som en brygga mellan forskningen och företagets strategier.

Jag blir genast inkastad i en ambitiös och viktig satsning med det övergripande målet att hjälpa fler att äta bra, med fokus på frukost. Min roll är att förankra och sätta en riktning som utgår från aktuella kunskapsunderlag. För visst är väl frukost dagens viktigaste måltid?

Efter några veckors djupdykning i litteraturen inser jag hur komplex frågan faktiskt är. Det finns många studier om frukostens effekter på metabola parametrar, kognition och prestation. Men de självklara resultaten verkar utebli när resultaten grupperas och summeras.

Det stora kruxet verkar vara hur man väljer att definiera frukost. Innebär det att dagens första måltid är betydelselös? Sannerligen inte, de flesta studier visar på positiva effekter och att morgonmåltiden spelar en viktig roll. Men det kanske inte är lika betydelsefullt vad, var eller när man äter så länge man gör det inom ramarna för våra kostråd.

Ibland funderar jag på det där med skomakarens barn. Varför lyckas jag inte etablera ordentliga frukostvanor hos mina barn? Är det så att mina ansträngningar och förhoppningar levererar förändring och förbättring via min yrkesroll, och det är därför mina barn går runt med trasiga skor? Eller är det helt enkelt så att när det kommer till morgonmålet så fungerar vi alla olika, och att äpplet jag tvingat ner i fickan – som förhoppningsvis äts under dagens första rast – också räknas som frukost?

Text: Elin Boll

Samordnare för nutrition, hälsa och livsmedelsforskning på Arla Sverige