Frågan om det finns proteinbristsjukdomar har stötts och blötts sedan 1930-talet [1]. Men ända fram till i dag är frågan olöst. 

I förslag till NNR2022 står följande [2]: “The evidence regarding the association of protein intake per se with health outcomes is limited or suggestive and is difficult to separate from the effect of other nutrients or ingredients in protein-rich foods.” 

Att det är svårt att få proteinbrist kan förklaras av: ”Proteins are widespread in foods, deriving from both animal and plant sources… Body proteins are continually being broken down and synthesised. The protein turnover of about 300 g/d in adults is higher than the proteins consumed from the diet (Figure 1). This indicates an extensive reutilisation of amino acids in protein metabolism” [2].

Förslag till NNR2022 visar att man inte kan visa att en ren proteinbristsjukdom utan energibrist finns samt att det är svårt att få brist på grund av att det finns protein i stort sett i alla livsmedel och i all mat, oavsett om det är vegetabiliska eller animaliska livsmedel [2].

Hur protein blev kungen av näringsämnen

Sedan de många biokemiska genombrott som skedde under 1800-talet, har det varit fokus på att vissa specifika ämnen i maten är viktiga för människans hälsa [1]. Protein var det första viktiga näringsämnet som fick en längre glansperiod och som lyftes fram som kungen av näringsämnen. 

Det var den svenske kemisten Jöns Jakob Berzelius som, redan 1838, började använda ordet protein som han skapade från det grekiska ordet ”proteios”, som ungefär betyder ”det främsta” [1, 3]. Men de som främst lyfte fram protein som kungen av näringsämnen var dels den holländske kemisten Gerard Mulder i en artikel från 1838 [1, 4], dels den ledande nutritionsforskaren på 1800-talet, den tyske kemisten Justus von Liebig. Han hävdade i artiklar från 1840 respektive 1842 att protein var det enda sanna näringsämnet eftersom han ansåg protein vara det enda ämne som gav muskeln energi som omvandlades till blod och kunde bilda kött [1, 4]. Även om detta motsades senare gav det en bestående bild av protein som ett mycket viktigt, upphöjt, nästan heligt näringsämne och kött hade en hög status på menyn: ”På 1800-talet var protein synonymt med kött och den uppfattningen har hållit i mer än hundra år. Många likställer fortfarande protein med animaliska livsmedel.” [5]. 

Kött blev högstatusmat, främst på grund av att kött ansågs vara nödvändigt som proteinkälla. Protein och kött blev nästan synonymt. Till exempel blev protein, lika med kött, en viktig del i hur man planerade soldaters matransoner från 1800-talet fram till i dag [6]. Köttets och protein­ets status dalade något i början av 1900-talet när man upptäckte en mängd andra näringsämnen, till exempel vitaminer, och insåg att det fanns många andra näringsämnen i vår mat [4]. 

Protein, speciellt animaliskt protein, spelade återigen en central roll när USA 1956 lanserade ”the Basic Four food guide”. Man framhävde där ”the Milk Group” och ”the Meat Group” som viktiga. Det handlade inte enbart om nutrition när man upphöjde det animaliska proteinet till kung av näringsämnen [1]. Det fanns även ekonomiska incitament från statsmakten som försökte ta sig an problemet med överproduktionen av mjölk och kött efter andra världskriget.

”The contuininig fetish for animal protein” [1], det animaliska proteinets höga status i hundra års tid kunde på så vis fortgå. Det som också bidrog till det stora intresset för protein på 1950-talet var att The Food and Agriculture Organization (FAO) inom Förenta Nationerna (FN) identifierade proteinbrist som ett allvarligt globalt näringsproblem [1]. Många forskare opponerade sig dock mot denna beskrivning: “…this is an incorrect statement of the problem: that what the world with its expanding population has to face is primarily a food gap or an energy gap and not a protein gap.” [7].

Kött blev högstatusmat, främst på grund av att kött ansågs vara nödvändigt som protein­källa.

”The great protein fiasco”

Den stora beundran för protein började svalna under 1960-talet då ett flertal forskare mer och mer tvivlade på protein som kung av närings­ämnen och på förekomsten av proteinbristsjukdomar. Det man främst ifrågasatte var om det var möjligt att få brist på specifikt protein. 

De ifrågasatte också om det som tidigare kal­lades proteinbristsjukdomar verkligen var en proteinbristsjukdom. Redan 1935 ifrågasatte Cicely Williams kwashiorkor som proteinbristsjukdom [8]. Dock fick hennes studie inte så stor genomslagskraft på 1930-talet, mycket talar för att det berodde på att hon var kvinna, men den ”återupptäcktes” på 1960-talet av ett flertal forskare [7, 9–12]. De betvivlade riktigheten i FAO:s uttalanden om proteinbristsjukdomar och publicerade sin kritik i tunga vetenskapliga tidskrifter såsom The Lancet och Nature [7, 9–12].  

Donald McLaren skrev 1966 i den väl ansedda medicinska tidskriften Lancet att proteinbehovet var överskattat och ifrågasatte riktigheten i proteinbristsjukdomar [9]. Han upprepade detta 1973 [10] och 1974 i artikeln ”The great protein fiasco” [11]. Något han vidhöll även år 2000 i artikeln ”The great protein fiasco revisited” [12]. McLaren menar att det man kallar proteinbristsjukdomar handlar om undernäring och felnäring och botas med bra och tillräcklig mat, men inte specifikt med protein. ”There is mounting recognition that the emphasis that has been given to the role of protein in human undernutrition, resulting in the claim that there is a global protein “gap”, “crisis” or “problem”, is wrong.” [11]. 

McLaren fick stöd av Waterlow och Payne i Nature 1975: “The evidence we have put forward leads to the conclusion that the protein gap is a myth and that what really exists, even for vulnerable groups, is a food gap and an energy gap.” [7]. Forskarsamhället är fortsatt eniga om att kwashiorkor är en multifaktoriell sjukdom och inte en specifik proteinbristsjukdom [1]. 

Samma resonemang kan föras om sarkopeni som nu anses vara en multifaktoriell sjukdom och inte en specifik proteinbristsjukdom [13–16]. Sarkopeni kan bland annat bero på ett minskat matintag som i sin tur kan bero på att hungerkänslorna minskar med ökande ålder, ändrad balans i hunger- och mättnadssignaler och sjukdom­ar tillsammans med ändrade smakupplevelser. Effekten av sarkopeni kan lindras genom botande av en bakomliggande sjukdom, fysisk aktivitet och bra kost. 

Skillnad på protein och protein

I vetenskapliga studier ser man olika samband beroende på om det gäller vegetabiliskt eller animaliskt protein. Med proteinkällor från växtriket ses generellt sett färre sjukdomar och mindre dödlighet jämfört med proteinkällor från djurriket. Det man tittat på är bland annat för tidig död, hjärt-kärlsjukdomar och ett flertal cancerformer [17–21].

Tänkbara mekanismer bakom skillnaden mellan effekter av animaliskt och vegetabiliskt protein kan involvera skillnader i aminosyror [20]. Animaliskt protein innehåller mer förgrenade och aromatiska aminosyror, vilket kan förklara skillnader i sjukdomseffekt. Andra skillnader är att animaliska livsmedel innehåller mer kole­sterol och mättat fett och mindre av fibrer och fytokemikalier.