En tung vikt att bära

Ett magisterarbete vid Högskolan Kristianstad har visat att många kvinnor är missnöjda med sina kroppar på grund av bantningskulturens influenser. Det kan ha en negativ påverkan på relationen till mat.

Hannah Kristofers 12 juni, 2023 • Uppdaterades 28 maj, 2025 • 4 minuters läsning

Syftet med projektet, som genomfördes vid Högskolan i Kristianstad, var att utforska hur kvinnor mellan 25–40 år upplevde bantningskulturen, och hur detta påverkade deras relation till kroppen, mat och matvanor. Det finns ingen specifik definition av bantningskultur, men den kan beskrivas som ett system av trosuppfattningar som värderar kroppsvikt och utseende snarare än allmänt välbefinnande. Vidare handlar bantningskultur om myter kring mat och kroppen som kretsar kring det smala idealet och motstridiga hälsobudskap. Det kan liknas vid en moralisk hierarki av mat och kroppar som främjar viktstigma och smala ideal, samt en patriarkalisk kultur som förtrycker människor som inte lever upp till bilden av hur kroppen och dess matvanor ska se ut (Jovanoski och Jaeger, 2022).

Utöver omfattande litteraturstudier bestod arbetet av semistrukturerade intervjuer med sex kvinnor som fick frågor om kroppsidealen i samhället, sina matvanor och ätbeteende under barn- och ungdomsåren, samt deras matvanor som vuxna. Intervjuerna följdes upp av en tematisk analys som identifierade följande nyckelteman:

Det smala idealet

"Jag minns att jag skrev ner i min dagbok, eller någon annanstans, att 'Ingenting smakar så gott som att vara smal'". En perfekt smal kropp beskrivs som kvinnokroppens ideal, ett koncept som växlar genom åren och befästs av traditionella och sociala medier (Qi & Chi, 2018). Det smala idealet är kopplat till en stigmatisering av fetma, vilket gör att människor upplever sig diskriminerade på grund av sin kroppsvikt och -storlek (Himmelstein, et al. 2015). Kvinnorna i studien beskrev hur deras relation till kroppen och sina matvanor påverkats av bantningskultur. Trots att de var medvetna om att det smala idealet finns, och att det är ouppnåeligt, berättade kvinnorna att deras ätande var restriktivt för att de ville bli smalare, eller för att de var rädda för att gå upp i vikt.

Moderlig influens

Kvinnorna uttryckte att de und-er sin barndom utstått negativa samtal kring kroppen och fått viktrelaterade kommentarer från både familje-medlemmar och den närmsta kretsen. Den starkaste påverkan hade deras mödrar, som både direkt och indirekt uppmuntrade till viktminskning. De indirekta uppmaningarna kunde vara att bevittna mödrarna ägna sig åt restriktivt ätande eller negativt kommentera den egna kroppen. En av deltagarna blev uppmuntrad av sin mor att gå med i Viktväktarna när hon var 16 år gammal, och erbjöds 9 000 kr om hon nådde en viktnedgång på 12 kilo.

Kompisinfluenser

Under tonåren tillkom en annan och mycket stark influens från kvinnliga kamrater. Samtliga deltagare ägnade sig åt restriktivt ätande och kommenterade sina egna kroppar negativt när de prat-ade med sina väninnor. Restriktivt ätande var dessutom vanligt i vänskapskretsen och bidrog till gemenskapen: "Jag tror vi hade en ganska toxisk kompisgrupp, vi uppmuntrade varandra att banta (…) Det var normalt att banta tillsammans för alla ville vara smalare".

Manlig influens

Några av deltagarna påverkades av sina manliga jämnåriga eftersom de ville vara eftertraktade genom att visa upp smala kroppar och göra "attraktiva och feminina" matval. De var mycket medvetna om sitt utseende i närvaro av sina manliga kamrater, vilket starkt påverkade matval och hur den egna kroppen betraktades. En av kvinnorna i studien sa "Aldrig i livet åt jag framför pojkar".

Positiv förstärkning

Deltagarna beskrev att de fick positiv förstärkning efter viktnedgång, i form av komplimanger och uppmuntran som blev en form av validering. De beskrev att de kände sig mer åtråvärda i sina smalare kroppar och denna känsla uppmuntrade dem att begränsa och kontrollera sitt matintag. En kvinna berättade att hon fick positiva kommentarer om sin viktminskning under tonåren, trots att hon uppnådde denna viktminskning genom restriktivt ätande och överträning som gjorde att hon kände sig konstant utmattad: "Det var som en bedömning, jag kände mig snyggare för att jag gick ner i vikt".

Skam och skyldighet

Kvinnorna talade om att mat hade ett värde beroende på om den ansågs vara 'bra' eller 'dålig'. Att äta det som ansågs vara dåligt eller onyttigt resulterade i skuldkänslor, skam och frustration, samt i restriktivt ätande och överträning som kompensation: "Om jag åt dåligt skulle jag svälta mig själv eller träna bort det jag hade ätit".

Studien visar att bantningskultur kan påverka kvinnans psykiska och därmed fysiska hälsa, och skapa hinder för att främja positiv långsiktig hälsa. Relationen mellan maten och kroppen är nyanserad och komplex. Föreställningarna kring mat och kropp formas av samhället och den kultur som vi ständigt omges av utan att tänka på det. Eftersom vi är formade av sociala och kulturella normer är bantningskultur ett nät som upprätthåller myter om en hierarki av mat- och kroppstyper samt en kultur av förtryck som påverkar kvinnans relation både till sin egen kropp och den mat hon äter. x

Debatt

Obesitas är en kronisk sjukdom: varför behandlar vi den fortfarande som ett tillfälligt problem?

Apoteket kan vara den saknade länken i en vårdmodell som idag brister i uppföljning och kontinuitet. Det menar dietisten Sara Bussqvist.

Sara Bussqvist 6 augusti, 2026 • Uppdaterades 7 augusti, 2026 • 3 minuters läsning

Obesitasvården står inför ett paradigmskifte. Nya läkemedel och ökad kunskap har förändrat synen på obesitas från ett livsstilsproblem till en kronisk sjukdom med biologiska, beteendemässiga och miljömässiga orsaker. Trots det präglas stora delar av vården fortfarande av ett kortsiktigt synsätt – där viktnedgång betraktas som målet, snarare än början på en livslång behandling. Medan behandlingsmöjligheterna utvecklas snabbt har vårdmodellerna inte följt med.

Viktnedgång är inte mållinjen

Viktnedgång ses alltför ofta som slutpunkten för behandlingen, när det i själva verket är starten på ett långt behandlingsförlopp. Följdsjukdomar, näringsstatus, psykisk hälsa och beteendestöd kräver fortsatt uppmärksamhet långt efter att behandlingen inletts.

Snabb viktnedgång till följd av bariatrisk kirurgi eller läkemedelsbehandling förändrar kroppen på sätt som kosten ensam inte kan kompensera för. En betydande del av viktnedgången vid läkemedelsbehandling kan bestå av förlust av muskelmassa. Brister på vitaminer och mineraler uppstår på ett förutsägbart sätt men fångas inte alltid upp i tid – det som inom näringsforskningen kallas 'dold hunger' – ett tillstånd där kaloriintaget verkar tillräckligt, men kroppen ändå saknar de mikronäringsämnen den behöver.

Obesitas förekommer dessutom sällan isolerat. Många patienter lever parallellt med diabetes, hjärt-kärlsjukdom eller psykisk ohälsa. Långsiktiga resultat handlar därför inte bara om antalet förlorade kilo, utan om huruvida patienten kan hålla sin näringsstatus i balans och behålla kontakten med vården över tid.

Skam är ett medicinskt hinder

Många patienter upplever fortfarande sin obesitas som ett personligt misslyckande. Motgångar under behandlingen tolkas i moraliska snarare än kliniska termer. Patienter uteblir från uppföljning, drar sig från besök eller slutar ta sina läkemedel och kosttillskott. Kroniska sjukdomar kräver kontinuerlig kontakt med vården – skam bryter ner den kontakten. Vårdstrukturerna förstärker ofta problemet utan att ha för avsikt att göra det: systemet är uppbyggt kring enskilda behandlingstillfällen, och framgång mäts alltför ofta i kilo snarare än i hållbar hälsa.

Apoteket kan fylla en stor lucka

Ansvaret för den långsiktiga obesitasvården riskerar att splittras mellan olika vårdgivare. Nutritionsuppföljning, behandlingsstöd och löpande patientkontakt hamnar lätt mellan stolarna. Det är precis här apoteket kan spela en mycket större roll.

Apotekspersonalen tillhör de mest lättillgängliga vårdgivarna och är ofta en av de få vårdkontakter som faktiskt finns kvar under ett långt behandlingsförlopp. Deras roll handlar redan om betydligt mer än att lämna ut recept – dagligen hjälper de patienter att följa sina behandlingar, fångar upp biverkningar och stöttar dem genom komplexa läkemedelsregimer. Vid kroniska sjukdomar som diabetes och högt blodtryck är den typen av långsiktigt stöd redan en självklar del av apotekets arbete. Obesitasvården förtjänar samma synsätt – inte för att ersätta läkare eller dietister, utan för att säkra den kontinuitet som idag saknas.

Kronisk sjukdom kräver kronisk vård

Nästa fas i obesitasvården avgörs av om vården klarar att följa patienten även efter den första behandlingsinsatsen. Det kräver bättre uppföljning, tätare samverkan mellan professioner och ett större fokus på patientens långsiktiga hälsa än på siffran på vågen. Apoteket kan spela en avgörande roll i det arbetet – som en av vårdens mest tillgängliga aktörer, med möjlighet att stärka följsamhet och identifiera nutritionsrisker tidigt. Först när vårdsystemet tar ansvar för hela patientresan kan vi säga att vi behandlar obesitas som den kroniska sjukdom den faktiskt är.

Sara Bussqvist är leg. dietist och produktspecialist hos FitForMe, Sverige som erbjuder kosttillskott inom överviktsvård.

Kalkyler & Verktyg

Nya näringsvärden i Livsmedelsdatabasen

Livsmedelsverket har publicerat en ny version av Livsmedelsdatabasen med reviderade näringsvärden för ett stort antal livsmedel. Bland nyheterna finns analyser från projektet ”Fetter, mejerier och ägg 2025” samt kompletterande data om frukt och grönsaker från de norska och danska livsmedelsdatabaserna.

Nina Granberg 6 augusti, 2026 • 1 minuts läsning

Livsmedelsverket uppdaterar årligen databasen genom egna analysprojekt. I årets version ingår bland annat ägg, kyld vaniljsås, gräddersättningsprodukter, kakaosmör, kokosmjölk samt olika matfetter,...