Det finns många sätt att vara dietist
Det finns bara ett sätt att bli dietist: Gå utbildning, ta examen och få legitimation av Socialstyrelsen. Men att ”inte vara dietist” bara för att man är verksam utanför hälso- och sjukvården – det hoppas jag att det snart ska vara slut med.
När någon blir sjuk på en flygning är det vanligt att flygvärdinnan snabbt ropar ut i högtalarna och frågar om det finns någon som är läkare eller sjuksköterska på planet; inte vad de jobbar med eller om de överhuvudtaget jobbar längre. Fokus är förstås att kunskapen som just läkare och sjuksköterskor besitter behövs för att ta hand om passageraren för att hen ska bli rätt omhändertagen.
Jag hör emellanåt folk göra uttalanden som ”jag jobbar inte som dietist längre” eller ”jag är så långt bort från dietistyrket nu” för att sedan fortsätta att beskriva vad de gör. De kanske utbildar sig inom mat och hälsa, är skribenter inom området, jobbar med marknadsföring, försäljning eller kommunikation inom Livsmedelssverige eller inom vård- och omsorg alternativt kvalitetsutvecklar inom vården, projektleder eller annat. Eller är vd.
I min värld är man i högsta grad dietist även då. Eller vem har bestämt att det inte skulle vara så? Är man bara dietist när man har en tjänst som klinisk dietist? Nej, det tycker jag definitivt inte. Men i mina öron låter det alldeles för ofta så. Hur man förvaltar sin kunskap från utbildningen är förstås upp till var och en men utbildningen kan ju aldrig tas bort från en. Legitimationen förpliktar och examen möjliggör.
Patientperspektivet är centralt i dietistutbildningen och ska förstås så vara. Det är vår specialitet som ingen annan har likvärdig utbildning för. Men det finns även annat att vara intresserad av.
Ett annat lite större perspektiv är ju att en person förstås inte är sitt yrke eller jobb – identiteten är mycket större än så. Värderingar, religiösa och politiska tillhörigheter och sympatier, arv och miljö bidrar till våra mer eller mindre frivilliga livsval. Det bör rimligtvis även speglas i hur man omsätter sin kunskap. Och tänk vilken fantastisk utveckling som har skett.
I början av 90-talet, när jag tog dietistexamen, var utbudet av tjänster inom hälso-och sjukvård helt annorlunda. Det var oftast svårt att få jobb och vikarietiden var för många alltför lång. Behovet av dietist var ibland ifrågasatt och bristen på legitimation gjorde inte saken bättre. Möjligheterna inom näringslivet höll sig främst till att bli produktspecialist för enterala och parenterala näringslösningar.
I dag ser vi dietister inom i princip alla delar av samhället, vilket är så bra! Min övertygelse är att med fler möjligheter att hitta (och ibland själv skapa) fler arbetsplatser kan man som yrkesperson i högre grad hitta sin nisch. Dels där man kan använda sin kompetens på annat sätt, dels kombinera den med andra kompetenser. Eller som jag brukar säga: Få vara hela sig själv. För mig har det gjort yrkeslivet omväxlande och på riktigt roligt.
Jag möter dessvärre fortfarande skepsis om att agera i näringslivet, då en del verkar tro att man ”är köpt”. Men det ligger nog mest hos betraktaren. Vi befinner oss i en marknadsekonomi med en stor offentlig sektor. I den mixen får alla plats. x
Är man bara dietist när man har en tjänst som klinisk dietist? Nej, det tycker jag definitivt inte.
Maria Sitell
