Forskare vid Medicinska fakulteten vid Lunds universitet har i flera studier undersökt ätsvårigheter hos barn och hur vården möter dessa barn. Resultaten visar att problemen ofta har flera samtidiga orsaker, vilket gör både bedömning och behandling krävande och pekar på behovet av samordnade insatser från olika professioner.

– En tidig upptäckt av barn med troliga ätsvårigheter är sannolikt viktig för att barnet inte ska få större svårigheter längre fram, säger Kajsa Lamm, logoped och forskare vid Lunds universitet.

Hon och kollegan Maria Råstam är överens om att Pediatric Feeding Disorder (PFD) inte är ovanligt och att barnen i allmänhet vill äta, men inte kan.

Orsakerna till PFD är ofta komplexa och överlappar varandra. De kan vara medicinska, till exempel neurologisk skada eller nedsatt mag-tarmfunktion. Andra orsaker rör ätförmåga, näringsintag eller psykosociala faktorer, där exempelvis föräldrars stress påverkar barnet.

Denna komplexitet innebär att barn med PFD ofta behöver insatser från flera professioner samtidigt. Förutom läkare och logoped kan dietist, arbetsterapeut, fysioterapeut och psykolog ingå i teamet. En sådan samlad, multimodal vård är dock i dag en bristvara i Sverige, enligt forskarna.

Avsaknad av diagnoskod försvårar

En bidragande orsak är att PFD ännu saknar en egen medicinsk diagnoskod i Sverige. I stället används fortfarande diagnosen ”Matvägran hos spädbarn eller barn” (F98.2), som enligt Kajsa Lamm ger en missvisande bild.

– Så länge folk fortsätter tro att det handlar om trots eller barnets egen inställning till ätandet kommer inte rätt vård och hjälp att erbjudas, säger hon.

I en studie från Västerbotten, genomförd tillsammans med forskare från Umeå, ökade antalet barn med diagnosen PFD tydligt mellan 2012 och 2022. Ökningen sågs framför allt bland barn under fem år, men studien fångade främst upp de allvarligare fallen.

Båda forskarna menar att det är hög tid att PFD får en egen medicinsk kod även i Sverige. Utan en sådan riskerar ett samlat vårdperspektiv att förbli svårt att uppnå för många barn och familjer.

Vikten säger inte allt

Maria Råstam forskar även om ARFID, undvikande/restriktiv ätstörning, en diagnos som infördes 2013. Den används för personer med ett långvarigt restriktivt ätande som kan leda till näringsbrist och viktförlust. Många barn med ARFID behöver enteral nutrition via sond eller stomi.

I en studie publicerad hösten 2025 undersöktes förekomsten av ARFID bland svenska förskolebarn. Av 645 barn hade 5,9 procent ARFID, med lika stor andel pojkar som flickor. Studien genomfördes under covid-19-pandemin, vilket innebar att drygt hälften av BVC-mottagningarna inte deltog. Resultaten bör därför tolkas med viss försiktighet.

– Men våra resultat tyder i alla fall på att ARFID inte är ovanligt bland svenska förskolebarn. Studien visar också att många barn, i vårt fall 65 procent, har en normal vikt trots ätsvårigheterna. Det är därför viktigt att BVC inte stirrar sig blinda på vikten utan lyssnar på föräldrarna, säger Maria Råstam.

Stora nordiska studier bekräftar

Resultaten ligger i linje med en stor norsk studie baserad på närmare 36 000 barn. Där uppgavs 14 procent ha ARFID-symtom vid tre respektive åtta års ålder. Sex procent hade ihållande symtom vid båda tidpunkterna, och drygt sex procent hade symtom som var så allvarliga att de kunde påverka hälsa eller näringsstatus. Studien visade också att svår och långvarig ARFID påverkade barnens utveckling och var kopplad till hög samsjuklighet med autism och ADHD.

Ätsvårigheter hos barn är därmed sällan enkla att avgränsa och kan både vara ett huvudproblem och ett symtom på andra tillstånd.

– Det viktigaste är att den vårdpersonal som möter dessa barn är öppen och lyhörd och inte låser sig vid ett enda svar, säger Maria Råstam.

Artikeln bygger på en text i nyhetsbrevet Apropå från Lunds universitet.