Barnkonventionen är svensk lag. Vad innebär det?

1990 ratificerade Sverige barnkonventionen som ett av de första medlemsländerna i FN.

Först trettio år senare blir det internationellt bindande avtalet en del av den svenska lagstiftning. Hög tid, kan tyckas. Eller är det så självklart att vi i Sverige lyfter in konventionen som den är formulerad i Sveriges Rikes Lag den 1 januari 2020. Är det verkligen bäst åtgärd för den grupp som den juridiska texten är till för att skydda – barnen? Och har det några konsekvenser för dietisten som möter barn i sitt arbete? Vi tittar lite närmare på några av de argument som problematiserar frågan.

Det var den 20 november 1989 som FN:s konvention om barnets rättigheter antogs i FN:s generalförsamling. Den 2 september 1990 trädde den i kraft. 196 länder har skrivit under och förbundit sig att följa artiklarna. (Idag är 193 av 195 självständiga stater medlemmar i FN.) Det är också den konvention som överlägset flest stater kunnat enas kring – åtminstone på pappret. USA är det enda land som valt att inte ratificera fördraget.

Barnkonventionen är ett rättsligt bindande, internationellt avtal som slår fast att barn är individer med egna rättigheter och egen autonomi. De är inte sina föräldrars eller andra vuxnas ägodelar. Konventionen innehåller 54 artiklar, varav fyra är grundläggande principer som alltid ska beaktas vid frågor som rör barn:

Genom att ratificera en FN-konvention blir den visserligen juridiskt bindande men det har inte som konsekvens att den äger samma status som nationell lagstiftning. Det innebär att det inte är formellt hållbart att hänvisa till konventionen i exempelvis olika rättsfall eller under andra omständigheter då dess principer skulle kunna tänkas vara tillämpbara. Ansvaret för att konventionen hedras i Sverige åligger istället regering och riksdag.

I Sverige har man fram till nu valt att tillämpa vad som kallas en transformeringsprocess vilket innebär att befintlig och ny lagstiftning skall anpassas till barnkonventionen så att skrivningarna ligger i linje med överenskommelsens intentioner och bestämmelser. Att konventionen nu blir lag är ett betydligt större åtagande. Den lyfts nu in i sin helhet och inkorporeras fullt ut med den svenska lagstiftningen.

En remissinstans som varit tveksam till ett sådant steg är institutionen Tema Barn som bedriver kritisk tvärvetenskaplig forskning och utbildning om barn och barndom vid Linköpings universitet. De menar att konventionen i sig är en kompromissprodukt som uppstått i förhandling mellan ett stort antal länder – och inte minst väsensskilda kulturer. Det innebär också att det finns inbyggda konflikter som kan komma att få helt oväntade effekter vid en ordagrann tillämpning. Om man som tidigare implementerar konventionen gradvis; där svensk lag steg för steg omfattar dess artiklar och intentioner, finns det istället möjlighet att förutse och förebygga juridiska problem som med all säkerhet kommer att ske vid en plötslig inkorporering. En successiv införlivningsprocess av konventionen leder till samma resultat, men utan den stora risken för obehagliga överraskningar som ytterst riskerar att drabba barnen.

Ett område man redan nu ser som tämligen minerat är konventionens påverkan på relationen mellan barn och föräldrar. Det blir en förskjutning av barnens rättigheter på bekostnad av föräldrarnas inflytande över sina barn. I sig kan det tyckas som något positivt, men här finns också en rad inneboende konflikter som bättre kunnat förebyggas med en lyhörd och gradvis juridisk justering.

Symbolhandling eller effektiv juridik?

Ett primärt syfte med inkorporeringen är att barnens rättigheter skall beaktas vid olika avvägningar och bedömningar som görs i mål och andra juridiska ärenden som på något sätt berör barn. Tanken är här att den tillämpade konventionen bidrar till att synliggöra barnets rättigheter. Lagstiftaren formulerar det som att ”det är ett sätt att skapa en grund för ett mer barnrättsbaserat synsätt i all offentlig verksamhet”.

Men det har formulerats kritik även kring detta grundläggande skäl för den nya lagen. Argumentet är att implementeringen blir en symbolhandling, en engångsföreteelse som sedan kan läggas till handlingarna – ”japp, då var det klart”.

Juristerna i Lagrådet har vidare hävdat att artiklarna i konventionen redan återspeglas i den svenska lagstiftningen. Genom det befintliga processförfarandet har vi en ständigt pågående diskussion och analys om barns rättigheter och situation. Lagstiftningen kan nyanseras och skärpas på de områden där det verkligen behövs insatser. Juridiken utgör då ett verkligt precisionsinstrument som alltid är aktuellt och hela tiden hålls i gång, istället för att vara en lagtext med goda intentioner och tjusiga skrytfraser men med tveksamma muskler.

Det senare är just vad flera tyngre jurister befarar, dvs att många av konventionens formuleringar är alltför luddiga – en konsekvens av viljan av att få ett dokument som världens nationer kunde ställa sig bakom – för att kunna tillämpas konkret i svenska domstolar. Tolkningarna kan varieras i det oändliga, och vi befinner oss plötsligt i en situation som är sämre än den vi hade, dvs med en högtravande papperstiger.

Ytterligare en invändning har varit att det kommer att bli problem när konventionen hamnar i konflikt med t ex statens intresse av att reglera invandring. Norge införde barnkonventionen som lag redan 2003 men det har inte förbättrat situationen för immigrerande barn.

Det skall dock betonas att just det norska exemplet har bedömts som mycket framgångsrikt och att den oro som finns i Sverige anses till stora delar vara obefogad.

Dietisten och den nya lagen

Men rent konkret – hur kommer den nya lagen att påverka dietistens arbete? Blir det någon skillnad? Både ja och nej. Barn som är i behov av hälso- och sjukvård har sina rättigheter reglerade via Hälso- och sjukvårdslagen. (SFS, 1982:763) och Patientlagen (SFS, 2014: 821). Det som fastställs i Patientlagen kan ses utifrån ett barnrättsperspektiv: ”När hälso- och sjukvård ges till barn ska barnets bästa särskilt beaktas” (kap 1, 8 §). ”När patienten är ett barn ska barnets inställning till den aktuella vården eller behandlingen så långt som möjligt klarläggas. Barnets inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad” (kap 4, 3 §) samt ”informationen ska anpassas till mottagarens ålder, mognad, erfarenhet, språkliga bakgrund och andra individuella förutsättningar” (kap 3,6 §).

Utifrån befintlig lagtext kan man sålunda säga att barn i Sverige redan omfattas av ett rejält skydd som vilar på just barnets perspektiv. Men barnkonventionen ställer dock ytterligare krav på hälso- och sjukvården som kritikerna till trots, faktiskt än mer konkret ställer krav på bemötande och behandling som motsvarar de rättigheter barn har laglig rätt till: Som dietist eller annan vårdgivare skall man på ett mer målinriktat sätt i den löpande verksamheten återkommande stämma av med konventionen (och/eller tilläggsprotokollen), inte minst i samband med att större eller mindre beslut som berör barnet skall fattas, s k barnkonsekvensanalys: Det innebär att man alltid inför olika åtgärder skall ställa sig frågan: Är insatsen verkligen för barnets bästa?

På så sätt blir barnkonventionen ett redskap som vårdgivaren hela tiden arbetar med och refererar till. Tanken är att konventionen på så vis vävs in, och blir en naturlig del i vardagsrutinerna.

I Västra Götalandsregionen berättar regionutvecklare Liselott Johansson att man bl a gjorde en sådan konsekvensanalys då de skulle införa vårdnadshavares åtkomst till barns journaler via nätet (0–12 år).

– Först gjordes en prövning av barnets bästa/barnkonsekvensanalys. Det som framkom var att för de allra flesta barn är införandet för barnets bästa. Men det finns ändå en del barn som kan behöva extra skydd, därför är det viktigt med kompensatoriska åtgärder så att barnets rättigheter efterlevs.

I Västra Götalandsregionen har man också tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) tagit fram en webbutbildning som är öppen för alla som vill lära sig mer: Barnkonventionen – från teori till praktik.

– Webbutbildningen är basen och vi rekommenderar att alla börjar där, fortsätter Liselott. Utifrån den kan verksamheterna sedan gå vidare och göra egna handlingsplaner, skapa rutiner och dialoger kring barnrätt på den egna arbetsplatsen.

Innehållet: Del 1 – Introduktion, Del 2 – Kunskap, Del 3 – Historik, Del 4 – Artiklarna, Del 5 – Perspektiv, Del 6 – Tillämpning, Del 7 – Från ord till handling

Länk till webbutbildningen ”Barnkonventionen – från teori till praktik”

Dietisten kommer att följa upp hur barnkonventionen har påverkat dietisten i sitt arbete.

/Magnus Forslin