Till huvudinnehållet

Viktigt: Säkerställ att du får Dietisten framåt.  Läs mer

Bättre resultat med terapibehandling vid ätstörning

Behandling inriktad mot kroppsmissnöje gav bättre resultat än den vanliga ätstörningsbehandlingen. Det visar forskning från Region Örebro län. ”Våra resultat visade ett bättre utfall på … Läs mer,

Dietisten
Redaktionen 29 mars, 2023 Uppdaterades 28 maj, 2025 3 minuters läsning
Anorectic young girl eating apple for dinner

Behandling inriktad mot kroppsmissnöje gav bättre resultat än den vanliga ätstörningsbehandlingen. Det visar forskning från Region Örebro län. ”Våra resultat visade ett bättre utfall på symtom av ätstörning och kroppsmissnöje samt att mängden vårdkonsumtion totalt sett var lägre över en tvåårsperiod”, säger forskaren Maria Fogelkvist.

Behandlingen ges i grupp, och bygger på Acceptance and commitment therapy, ACT.  Terapiformen kan sägas vara en gren inom kognitiv beteendeterapi. Maria Fogelkvists forskning handlade om att utvärdera en behandling riktad mot kroppsmissnöje för patienter med ätstörning. Det gällde både behandlingseffekt och deltagares reflektioner om behandlingen samt begreppet kroppsuppfattning.

–  Många av deltagarna beskrev efter behandlingen att de upplevde att de blivit helt friska, eller att de kände sig mer fria från sin ätstörning. Det ger hopp om att det går att komma dit, säger Maria Fogelkvist, psykolog på ätstörningsmottagningen och tidigare doktorand på Institutionen för medicinska vetenskaper vid Örebro universitet.

Inom Region Örebro län används den här terapibehandlingen sedan elva år tillbaka. Det startar en grupp varje termin med 4-8 deltagare. Under tolv veckor träffas deltagarna varje vecka.

Gruppterapi som gav många insikter 

– Genom de intervjuer jag gjorde med deltagare som fullföljt behandlingen framkom att behandlingen var krävande och gav många insikter, och att den överlag upplevdes som hjälpsam, säger hon.

Flera av deltagarna beskrev att de varit motiverade till att lägga ner den tid och energi som krävdes för att behandlingen skulle kunna hjälpa. De beskrev specifika processer i behandlingen och på vilket sätt de varit hjälpsamma. De beskrev också att det var betydelsefullt att träffas i grupp, att dela erfarenheter med andra med liknande svårigheter och upplevelser.

– Våra deltagare hade olika upplevelser av besvär kopplat till sin kropp, och även olika önskemål om förändring efter behandling, och behandlingen verkar kunna möta den enskilde individens svårigheter. Många beskrev att de fortsatte att använda sig av strategier från behandlingen även efter att den var avslutad, berättar hon.

Resultaten från hennes forskning visar att den här behandlingen är hjälpsam för patienter med ätstörning som kommit en bit på vägen mot tillfrisknande, men där kvarvarande besvär kopplat till kroppen hindrar fortsatt förbättring.

– Vi gjorde en mätning innan de påbörjade sin behandling, sedan gjordes en mätning efter behandling, och uppföljning efter både ett och två år, säger hon.

Resultaten tyder på att skillnaden i symtomlindring mellan de som fått ACT-behandlingen och vanlig ätstörningsbehandling främst yttrar sig över tid. Det tyder på att deltagarna fortsätter att använda sig av de processer eller verktyg, som de tagit del av under behandlingen även efter att de avslutat behandlingen.

För individer med ätstörning och kroppsmissnöje är det vanligt med olika typer av undvikanden för att slippa obehagliga upplevelser, så som ångest. Ett exempel på undvikande kan vara att de beskriver att de inte kan gå till badhuset, även om de tycker om att simma. Det finns ofta stark rädsla för den ångest de förknippar med att exponera sin kropp i ett badhus. I behandlingen får de med sig olika strategier för att kunna utmana sådana typer av undvikanden, och att undersöka hur olika ordval, hur man uttrycker sig i tanke eller i tal, kan påverka upplevelser och beteenden.

– Vi såg att behandlingen över tid kan ge minskat behov av specialiserad ätstörningsvård, leda till en minskning av symtom av ätstörning och kroppsmissnöje, samt leda till att patienter upplever en ökad livskvalité genom ökat deltagande i aktiviteter i enlighet med identifierade livsvärden, förklarar hon.

Källa: Region Örebro län


Dela artikeln

Obesitas

Stephan Rössner – pionjär inom svensk obesitasvård: ”Kvar i korridoren stod de tjocka gubbarna som ingen brydde sig om”

När Stephan Rössner började arbeta med obesitas på 1970-talet var behandlingsmöjligheterna få och fördomarna många. Drygt femtio år senare har han fått se området utvecklas till ett av medicinens mest dynamiska forskningsfält. Men en av de största utmaningarna återstår fortfarande.

Nina Granberg 13 juli, 2026 Uppdaterades 31 juli, 2026 5 minuters läsning
Eva Lindblad
Stephan Rössner Eva Lindblad

– Det är ett dramatiskt genombrott.

Så beskriver Stephan Rössner de senaste årens utveckling inom läkemedelsbehandlingen av obesitas.

Som läkare, forskare, författare och folkbildare har han varit en av de mest inflytelserika personerna inom svensk obesitasvård. Under sin karriär har han handlett ett stort antal doktorander, skrivit ett 50-tal böcker och publicerat över tusen populärvetenskapliga artiklar. Men vägen in i obesitasområdet var inte självklar.

– Jag blev rekryterad till medicinkliniken på Karolinska sjukhuset när jag var färdig läkare 1968. Då arbetade jag bland annat med åderförkalkning och hjärt-kärlsjukdomar. Mitt jobb var inte alls att arbeta med patienter med obesitas.

Till en början var hans arbete framför allt inriktat på forskning om blodfetter. Kirurger hade börjat operera och värdena förbättrades dramatiskt. När den dåvarande kirurgiska obesitasverksamheten lades om blev en stor grupp patienter kvar – utan någon som egentligen tog ansvar för dem.

– Kvar i korridoren stod de tjocka gubbarna som ingen brydde sig om.

Mötet med dessa patienter kom att prägla Stephan Rössners fortsatta arbete. För honom blev det tydligt hur eftersatt området var och hur lite vården hade att erbjuda.

Från käkfixering till teamarbete

På 1970-talet var behandlingsmöjligheterna begränsade. De första obesitasoperationerna var betydligt mer drastiska än dagens kirurgi.

– De första operationerna gick ut på att man kopplade ur nästan hela tunntarmen. Patienterna hade många diarréer om dagen och mådde dåligt. Vikten rasade, men det var ingen bra lösning.

Under samma period prövades även andra metoder som i dag framstår som närmast otänkbara. En av dem var käkfixering, där patientens käkar låstes så att endast flytande föda kunde intas.

– För vissa personer med hetsätning var det inte helt illa som startsträcka. Men det var bara ett sätt att komma ner så mycket i vikt att diabetesen blev bättre och rörligheten ökade.

Det blev också tydligt att ingen behandling gav bestående resultat om patienterna lämnades ensamma efter den första viktnedgången.

– Samma dag som den intensiva behandlingen avslutades skulle patienterna gå in i ett långtidsprojekt. Det var där det riktiga jobbet började.

Som chef för dagvården började Stephan Rössner bygga upp den vårdmodell som skulle forma obesitasvården på Karolinska under de följande decennierna. Patienterna fick stöd av flera olika professioner och målet var att ge dem verktyg att hantera sin sjukdom även efter att den första behandlingsfasen var över.

Under 1990-talet utvecklades verksamheten till en av landets största forsknings- och behandlingsmiljöer inom obesitas.

– Vi var nästan 50 personer. Det var dietister, sjukgymnaster, psykologer, läkare, ekonomer och andra professioner. Vi fick fram nästan 25 avhandlingar under de här åren.

Flera av hans tidigare doktorander och medarbetare har senare blivit ledande namn inom svensk obesitasforskning.

– Ylva Trolle Lagerros är en av mina babies. Hon är skitduktig.

Stephan Rössner gick i pension för drygt ett decennium sedan. Han diskuterar fortfarande forskningsfrågor med tidigare medarbetare och blir ibland tillfrågad om att granska vetenskapliga artiklar. Samtidigt upplever han att seniora experters erfarenhet alltför sällan tas till vara.

– Jag skulle kunna göra lite mer nytta.

Ett dramatiskt genombrott

Med sin långa erfarenhet som utgångspunkt beskriver Stephan Rössner dagens läkemedel som det största medicinska genombrottet han har upplevt inom obesitasvården.

Han jämför utvecklingen med den omvälvning som magsårsmedicinen Losec innebar för behandlingen av magsår och som i praktiken gjorde många operationer överflödiga.

– Obesitaskirurgin kommer inte att dö ut, men den kommer att avta dramatiskt. Först kom semaglutid, sedan tirzepatid och nu kommer nästa generation preparat. Det blir bara bättre och bättre och bättre.

Men genombrottet kommer ännu inte alla till del. De höga kostnaderna gör att tillgången till läkemedlen riskerar att bli ojämlik, särskilt när patienterna själva måste betala för behandlingen. På längre sikt är han ändå optimistisk. När patenten löper ut och fler tillverkare kommer in på marknaden tror han att priserna kan sjunka och behandlingen nå fler.

Samtidigt tror han inte att läkemedlen kommer att ersätta behovet av kostbehandling, beteendestöd och långsiktig uppföljning.

– När man når vägs ände med läkemedel är det viktigt att man går ut i livet med riktiga kunskaper. Dietisterna kommer att behövas i fortsättningen också.

Men många frågor återstår om hur den långsiktiga behandlingen ska utformas. Hur länge patienter behöver behandling, om lägre underhållsdoser räcker och vilka patienter som kan avsluta läkemedelsbehandling är områden där kunskapen fortfarande utvecklas.

Stigmatiseringen består

När han får frågan om vilken uppfattning om obesitas som visat sig vara fel genom åren återkommer Stephan Rössner till en föreställning som fortfarande lever kvar.

– Många tycker fortfarande att tjockisar får skylla sig själva.

Trots decennier av forskning om sjukdomens biologiska, genetiska och miljömässiga orsaker möter personer med obesitas fortfarande fördomar, menar han.

– Varje vecka får jag nyheter från mitt område och nästan varje vecka handlar något om stigma. Patienter behandlas nedlåtande både i samhället och i sjukvården.

Han pekar också på att personer med obesitas fortfarande missgynnas i arbetslivet.

– De får sämre lön, de får sämre pensionsförmåner. På många sätt behandlas man fortfarande på ett nedlåtande sätt.

När han ser tillbaka på sin långa karriär är det inte främst forskningen han lyfter fram, utan just arbetet med att förändra hur obesitas betraktas.

– Många säger att jag var en av dem som bidrog till att flytta synen på obesitas från att människor fick skylla sig själva till att den kom att betraktas som en medicinsk sjukdom. Men vi är inte i mål ännu, det finns fortfarande mycket att jobba vidare med.



Forskning

Unik obesitasstudie ger ny kunskap efter 40 år

SOS är en av världens mest omfattande långtidsstudier inom obesitasområdet. Efter mer än 40 års forskning är budskapet tydligt: omfattande, varaktig viktnedgång ger mätbara hälsovinster och minskar risken för flera sjukdomar.

Nina Granberg 8 juli, 2026 Uppdaterades 24 juli, 2026 4 minuters läsning
AdobeStock
AdobeStock


Cookies

Den här webbplatsen använder cookiesför statistik och användarupplevelse.

Driva eget använder cookies för att förbättra din användarupplevelse, för att ge underlag till förbättring och vidareutveckling av hemsidan samt för att kunna rikta mer relevanta erbjudanden till dig.

Läs gärna vår personuppgiftspolicy. Om du samtycker till vår användning, välj Tillåt alla. Om du vill ändra ditt val i efterhand hittar du den möjligheten i botten på sidan.