Obesitas

Högre genomsnittlig livslängd efter fetmakirurgi

Personer som genomgått fetmakirurgi lever i genomsnitt tre år längre än de som fått traditionell behandling mot sin fetma, visar en studie vid Göteborgs universitet. … Läs mer,

Redaktionen 29 mars, 2023 • Uppdaterades 28 maj, 2025 • 2 minuters läsning

Personer som genomgått fetmakirurgi lever i genomsnitt tre år längre än de som fått traditionell behandling mot sin fetma, visar en studie vid Göteborgs universitet. Överdödligheten är dock hög i båda grupperna jämfört med den allmänna befolkningen.

Resultaten publiceras i The New England Journal of Medicine, NEJM, och bygger på data från SOS-studien, Swedish Obese Subjects, som startades 1987 och leds från Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet.

Den nu aktuella studien omfattar uppgifter om 2 007 vuxna patienter som genomgått fetmakirurgi, och en kontrollgrupp om 2 040 personer med fetma som fått vanlig fetmavård. En representativ referensgrupp med 1 135 personer från den allmänna befolkningen inkluderades också.

Hos dem som opererats var den förväntade genomsnittliga livslängden 3,0 år längre jämfört med dem som fått icke-kirurgisk behandling, men 5,5 år kortare än hos befolkningen i stort.

Tidigare inte klarlagt

Att fetmakirurgi resulterar i varaktig viktminskning och minskad risk för hjärt-kärlsjukdom, typ 2-diabetes och cancer är känt sedan tidigare. Däremot har det inte varit tydligt klarlagt hur mycket den förväntade livslängden förlängs efter fetmakirurgi.

Lena Carlsson Ekander, professor i klinisk metabolisk forskning vid Sahlgrenska akademin, är huvudansvarig för SOS-studien sedan 2005, och huvudförfattare bakom artikeln.

– Nu har vi för första gången fått ett mått på hur mycket fetmakirurgi förlänger livet för den genomsnittliga patienten. Men det är viktigt att påpeka att det rör sig om ett genomsnitt. Alla patienter är olika och det går därför inte att dra slutsatsen att alla som opereras lever tre år längre, säger hon.

Minoritet genomgår operation

Trots fetmakirurgins goda effekter, med minskad risk för försämrad hälsa och för tidig död, är det fortfarande bara en minoritet av de berättigade patienterna som faktiskt genomgår operation. Forskarna betonar vikten av att patienter får väl underbyggd information för att kunna göra kloka val.

– I den här studien undersökte vi dödligheten under så lång tid som tre decennier. Dessutom uppskattade vi livslängden efter fetmakirurgi och vanlig fetmavård jämfört med den i befolkningen, säger Lena Carlsson Ekander.

– Det är sedan länge väl känt att fetma minskar den genomsnittliga livslängden med ungefär fem till tio år. Vår studie visar att fetmakirurgi förlänger den med tre år. Men även efter kirurgi är livslängden fortfarande kortare än i den allmänna befolkningen. Därför är det mycket viktigt att fetmaopererade patienter erbjuds adekvat uppföljning, avslutar hon.

Titel: Life Expectancy after Bariatric Surgery in the Swedish Obese Subjects Study, https://doi.org/10.1056/NEJMoa2002449

Källa: Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet

Ätstörningar

Stor genetisk studie ger nya ledtrådar om ätstörningar

Hetsätningsbeteende och anorexia nervosa delar genetiska kopplingar till flera psykiatriska tillstånd – men skiljer sig när det gäller gener kopplade till bland annat kroppsvikt. Det visar en stor internationell studie som breddar den genetiska forskningen om ätstörningar.

Redaktionen 21 september, 2026 • Uppdaterades 22 september, 2026 • 2 minuters läsning

Genetisk forskning om ätstörningar har hittills till stor del koncentrerats på anorexia nervosa. I en ny studie, publicerad i Nature Mental Health, har en stor internationell forskargrupp även undersökt genetiken bakom hetsätningsbeteende och jämfört resultaten med anorexia nervosa och olika undergrupper av sjukdomen.

Forskarna genomförde så kallade genomvida associationsstudier, GWAS, där genetiska variationer hos ett mycket stort antal människor jämförs. Analysen av hetsätningsbeteende omfattade drygt 39 000 personer med beteendet och mer än 1,2 miljoner kontroller. För anorexia nervosa ingick drygt 24 000 personer med diagnosen och närmare 1,25 miljoner kontroller. Deltagarna i huvudanalysen hade europeisk genetisk härkomst.

Likheter - men också tydliga skillnader

Forskarna identifierade sex genetiska områden som var kopplade till hetsätningsbeteende. Bland dessa fanns områden som även tidigare har förknippats med högre BMI och beteenden relaterade till impulskontroll. För anorexia nervosa identifierades åtta genetiska områden.

När forskarna jämförde de genetiska mönstren framträdde både likheter och skillnader. Hetsätningsbeteende och anorexia nervosa hade liknande positiva genetiska samband med flera psykiatriska tillstånd. Däremot gick sambanden med kroppsliga egenskaper, som BMI och andra antropometriska mått, i motsatta riktningar.

En viktig observation var samtidigt att merparten av de genetiska signalerna för både hetsätningsbeteende och anorexia nervosa inte kunde förklaras av BMI. Resultaten talar därmed för att biologin bakom ätstörningsbeteenden är mer komplex än en genetisk benägenhet för hög eller låg kroppsvikt.

Studera symtom och beteenden

Forskarna framhåller också värdet av att studera symtom och beteenden över diagnosgränserna. Ätstörningsdiagnoser kan överlappa och förändras över tid, medan exempelvis hetsätning förekommer vid flera olika ätstörningar. Genom att studera sådana beteenden separat kan forskningen ge ytterligare kunskap om den bakomliggande biologin.

De betonar samtidigt behovet av framtida studier som inkluderar fler ätstörningsdiagnoser och människor med olika genetisk härkomst.

Källa: Termorshuizen JD et al. Genomic meta-analyses of binge-eating behavior and anorexia nervosa yield insights into the unique and shared biology of eating disorder phenotypes. Nature Mental Health, 2026.

Gastroenterologi

Oxalat kan spela roll vid inflammatorisk tarmsjukdom

Personer med inflammatorisk tarmsjukdom kan ha en förändrad förmåga att hantera oxalat från maten. Det visar en studie som väcker frågor om vilken betydelse ämnet kan ha för inflammationen vid Crohns sjukdom och ulcerös kolit – och om samspelet mellan kost, tarmflora och sjukdom kan vara viktigare än man tidigare trott.

Redaktionen 18 september, 2026 • 2 minuters läsning

Oxalat är ett naturligt förekommande ämne som finns i många vegetabiliska livsmedel, bland annat spenat, nötter, rödbetor och sötpotatis. Ämnet har framför allt uppmärksammats i samband med njursten, eftersom oxalat kan binda till kalcium och bilda kristaller.

Men oxalat bryts också ned och transporteras i tarmen, bland annat med hjälp av tarmbakterier och särskilda transportproteiner. Forskarna bakom den aktuella studien ville därför undersöka om den processen fungerar annorlunda hos personer med inflammatorisk tarmsjukdom, IBD.

Högre nivåer vid Crohns sjukdom

Studien kombinerar analyser av prover från patienter med Crohns sjukdom och ulcerös kolit med försök i celler och flera olika musmodeller.

I tarmvävnad från personer med IBD fann forskarna lägre nivåer av två transportproteiner som är involverade i kroppens hantering av oxalat. Hos personer med Crohns sjukdom uppmättes dessutom högre halter av oxalat i avföringen än hos personer utan IBD, trots att det rapporterade intaget av växtbaserade livsmedel var ungefär likartat.

Resultaten skulle kunna tyda på att det inte enbart är mängden oxalat i maten som spelar roll, utan också hur tarmen kan ta hand om ämnet.

I de experimentella delarna av studien såg forskarna också tecken på att oxalat kan förstärka en redan pågående inflammation i tarmen. När möss med experimentell kolit fick en kost med högre oxalatinnehåll förvärrades inflammationen, medan en kost med lägre innehåll gav motsatt effekt.

Inga nya kostråd ännu

Resultaten innebär dock inte att personer med Crohns sjukdom eller ulcerös kolit bör börja undvika oxalatrika livsmedel. Patientmaterialet är begränsat och en stor del av studien bygger på experimentella modeller. Forskarna beskriver själva resultaten från patienterna som hypotesgenererande och efterlyser större och längre studier innan några kostrekommendationer kan ges.

Det är en viktig reservation eftersom många oxalatrika livsmedel också bidrar med fiber, vitaminer, mineraler och andra näringsämnen. Att begränsa dem utan tydliga skäl kan därför få andra konsekvenser för kostens kvalitet.

Forskarna pekar i stället på flera möjliga vägar för fortsatt forskning. En är att undersöka om tarmfloran kan påverkas så att oxalat bryts ned mer effektivt. På sikt skulle kunskapen också kunna bidra till en mer individanpassad kostbehandling, där både kostintag, tarmfunktion och mikrobiom vägs in.

För dietister blir resultaten därför framför allt en intressant pusselbit i forskningen om IBD – snarare än ett skäl att redan nu förändra kostråden.

Källa: Salvador AC et al. Dietary Oxalate and Intestinal Inflammation: Evidence From Experimental Colitis and Inflammatory Bowel Disease Patient Cohorts. Cellular and Molecular Gastroenterology and Hepatology, 2026.