Obesitas

Fettlever vanligare hos barn till mammor med fetma

Barn och unga vars mammor hade BMI över 30 under tidig graviditet löper en ökad risk att drabbas av fettlever. Det visar en registerbaserad studie … Läs mer,

Redaktionen 29 mars, 2023 • Uppdaterades 28 maj, 2025 • 3 minuters läsning

Barn och unga vars mammor hade BMI över 30 under tidig graviditet löper en ökad risk att drabbas av fettlever. Det visar en registerbaserad studie från Karolinska Institutet och Harvard University som publiceras i tidskriften Journal of Hepatology. I takt med att förekomsten av fetma ökar riskerar allt fler unga att utveckla fettlever, menar forskarna.

– Fynden är viktiga eftersom fetma blir allt vanligare i ung ålder och fettlever som beror på övervikt ökar i världen. Om en tendens till fetma och fettlever kan ”ärvas” så kan det ha konsekvenser för folkhälsan, säger studiens huvudförfattare Hannes Hagström, docent vid institutionen för medicin, Huddinge, Karolinska Institutet.

Genom den så kallade ESPRESSO-studien, där leverbiopsier från alla Sveriges patologavdelningar samlats in, identifierade forskarna alla barn och unga vuxna födda efter 1992 som efter vävnadsprovtagning fått diagnosen icke-alkoholrelaterad fettlever (NAFLD), totalt 165 individer.

Barnen hade en medianålder på 12 år, drygt 60 procent var pojkar och närmare hälften hade svår fettlever med leverfibros. Kontrollgruppen bestod av barn och unga utan fettlever som matchats efter kön och ålder.

Från det rikstäckande medicinska födelseregistret hämtade forskarna sedan information om moderns BMI (kroppsmasseindex) under tidig graviditet. Barn till mammor med fetma (BMI över 30) hade mer än tre gånger högre risk att få diagnosen fettlever jämfört med barn till mammor med normalt BMI under graviditeten.

Riskökningen sågs även efter att man tagit hänsyn till andra viktiga faktorer som utbildning, rökning och födelseland.

Tidigare forskning på djur har visat att fetma hos mamman kan leda till förändringar hos fostret som föreslås leda till ett ändrat beteende med mer intag av mat, men sådan forskning på människor saknas. Den nya studiens begränsningar är framför allt att det saknas data om matintag, typ av diet och fysisk aktivitet, eftersom sådan information inte finns tillgänglig i svenska register.

– Vi kan inte säkert säga om fyndet är en biologisk effekt av fetma hos modern på det växande fostret, eller om det till exempel finns socioekonomiska förklaringar såsom ett ökat energiintag och en ohälsosam livsstil efter födseln. Men hur som helst bör blivande mödrar med fetma få rådgivning kring hur de kan minska risken för att barnet utvecklar fettlever senare i livet, säger Hannes Hagström.

Förekomsten av fettlever hos barn är inte undersökt i Sverige men i USA uppskattas den till 5–10 procent. Det är huvudsakligen i linje med förekomsten av fetma, som också är den största riskfaktorn för icke-alkoholrelaterad fettlever.

– Annan forskning har visat att övervikt tidigt i livet ökar risken för fettlever, men vår studie är den första att undersöka effekten av fetma över generationer. Svenska register ger unika möjligheter att följa upp patienter över lång tid, säger studiens sisteförfattare Jonas F. Ludvigsson, barnläkare och professor vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik, Karolinska Institutet.

Fettlever ger ofta inga besvär och många har det utan att veta om det, men sjukdomen kan ibland leda till inflammation i levern och skrumplever. Mängden fett som ansamlas i levern kan minskas genom viktnedgång och goda vanor som fysisk aktivitet.

Forskningen finansierades av Region Stockholm, National Institutes of Health (NIH), Dana-Farber/Harvard Cancer Center och Gastrointestinal Specialized Program in Research Excellence (SPORE). Hannes Hagströms institution har mottagit oberoende forskningsanslag från Intercept, Gilead, Astra Zeneca, EchoSens, MSD och Pfizer. Han har varit rådgivande styrelsemedlem i Gilead Sciences och Bristol Myers-Squibb för arbete utanför den aktuella studien. Medförfattaren Tracey G. Simons institution har mottagit anslag från Amgen och har varit konsult åt Aetion för arbete utanför studien. Jonas F. Ludvigsson leder en studie på uppdrag av det svenska IBD-kvalitetsregistret (SWIBREG) som fått finansiering från Janssen.

Publikation: “Maternal body mass index increases the risk and severity for offspring NAFLD: population-based case-control study”. Hannes Hagström, Tracey G Simon, Bjorn Roelstraete, Olof Stephansson, Jonas Söderling, Jonas F Ludvigsson. Journal of Hepatology, online 19 juli 2021, doi: 10.1016/j.jhep.2021.06.045F43.8A

Källa: Karolinska Institutet

Obesitas

Obesitaskirurgi kopplas till lägre demensrisk

Personer med obesitas och typ 2-diabetes som genomgått obesitaskirurgi hade lägre risk att utveckla demens än jämförbara patienter som inte opererats. Det visar en svensk registerstudie. Samtidigt var risken för alkoholrelaterad demens högre – ett fynd som understryker behovet av långsiktig uppföljning efter operationen.

Redaktionen 5 oktober, 2026 • 2 minuters läsning

Obesitas och typ 2-diabetes är båda riskfaktorer för demens. Men tidigare studier av sambandet mellan obesitaskirurgi och demens har gett motstridiga resultat. I den nya studien, publicerad i Alzheimer’s & Dementia, har svenska forskare undersökt hur risken skiljer sig mellan opererade och icke-opererade patienter som har båda diagnoserna.

Forskarna använde uppgifter från Skandinaviska obesitaskirurgiska registret, SOReg, och Nationella diabetesregistret, NDR. Totalt ingick 12 084 personer som genomgått obesitaskirurgi och 23 581 personer som inte opererats.

Grupperna matchades utifrån bland annat ålder, kön, BMI, diabetesbehandling, hjärt-kärlsjukdom och rökning för att göra dem så jämförbara som möjligt. Medelåldern var omkring 48 år och genomsnittligt BMI låg omkring 42. Genom att koppla uppgifterna till andra nationella register kunde forskarna följa vilka som senare fick en demensdiagnos. Uppföljningstiden var i genomsnitt drygt nio år.

Lägre risk för Alzheimer och vaskulär demens

I den statistiska analysen var operation förknippad med omkring 40 procent lägre relativ risk för demens totalt. Den beräknade kumulativa förekomsten efter 15 år var 1,8 procent i den opererade gruppen och 2,7 procent bland dem som inte opererats – en skillnad på 0,9 procentenheter.

Sambandet sågs både för Alzheimers sjukdom och för vaskulär demens. För Alzheimer var den beräknade förekomsten efter 15 år 1,2 respektive 1,9 procent, och för vaskulär demens 0,4 respektive 0,7 procent.

Vad som ligger bakom skillnaderna är däremot inte klarlagt. Forskarna pekar på viktnedgång och förändringar i tarmhormoner, däribland GLP-1, som möjliga förklaringar. Studien kan dock inte avgöra vilka mekanismer som bidragit till resultaten.

Nutrition och alkohol behöver följas över tid

För alkoholrelaterad demens och Korsakoffs syndrom gick sambandet i motsatt riktning. Tio fall registrerades bland de opererade och sex bland de icke-opererade. Den absoluta förekomsten var låg, men den relativa risken var förhöjd och skattningen osäker eftersom fallen var få.

I diskussionen lyfter forskarna alkoholproblem, malnutrition och brist på mikronäringsämnen som möjliga bidragande faktorer. De betonar behovet av långsiktig uppföljning och stöd från flera professioner, med uppmärksamhet på psykisk hälsa och följsamhet till rekommendationer efter operationen, inklusive tillskott. För dietister är detta en särskilt relevant del av resultaten.

Visar ett samband – orsaken är inte fastställd

Studien är registerbaserad och visar inte att operationen i sig orsakat den lägre demensrisken. Trots matchningen kan skillnader mellan grupperna ha påverkat resultaten. Uppgifter om exempelvis fysisk inaktivitet saknades.

Resultaten gäller personer med både obesitas och typ 2-diabetes. Dessutom hade 84 procent av de opererade genomgått gastric bypass, vilket begränsar möjligheten att överföra resultaten till andra operationsmetoder. Forskarna framhåller också att fynden inte direkt kan överföras till behandling med GLP-1-läkemedel.

Källa: Stenberg E, Cao Y, Eliasson B, Näslund E. The effects of bariatric surgery on dementia in patients with diabetes and obesity. Alzheimer’s & Dementia, 2026;22.

Forskning

Ny studie: Metaller i småbarns kost

Maten ger barn viktiga näringsämnen, men är också en väg för exponering för metaller som kadmium och kvicksilver. I en ny studie har forskare undersökt hur olika kostmönster hänger samman med halterna av både oönskade metaller och nödvändiga spårämnen hos svenska småbarn.

Redaktionen 2 oktober, 2026 • Uppdaterades 5 oktober, 2026 • 2 minuters läsning

Resultaten ger en sammansatt bild: de livsmedel som bidrar med näring kan samtidigt bidra till viss metallexponering. Studien bygger på Riksmaten småbarn och omfattar 305 barn i 1,5- årsåldern och 288 fyraåringar. Vårdnadshavarna registrerade barnens mat under två dagar. Forskarna analyserade sedan blod- och urinprov för bland annat arsenik, kadmium, kvicksilver, selen och zink och jämförde resultaten med barnens kostmönster.

Barn som åt mer fisk och skaldjur hade högre halter av selen, men också av kvicksilver och arsenikföreningen arsenobetain. Forskarna skiljer på olika former av arsenik: arsenobetain kommer framför allt från fisk och skaldjur och säger inte samma sak om exponeringen för den mer problematiska oorganiska arseniken. De såg också ett samband mellan grönsaksintag och låga halter av markörer för oorganisk arsenik hos fyraåringarna.

Hos de yngsta barnen var kostmönster med större inslag av växtbaserade kött- och mjölkalternativ, nötter och frön kopplade till högre kadmiumhalter. Sambandet var mindre tydligt hos fyraåringarna. Forskarna pekar på att växter kan ta upp kadmium från jorden, men studien kan inte avgöra hur mycket som kom från en viss produkt. De efterlyser därför fler analyser av metallhalterna i specifika livsmedel.

Låga metallhalter – men frågor om selen

Halterna av giftiga metaller var generellt låga hos barnen. Samtidigt bedömer forskarna, utifrån de uppmätta blodvärdena, att omkring hälften kan ha haft en mindre gynnsam selenstatus. Fisk och skaldjur var kopplade till högre selenhalter, men studien ger inte underlag för att peka ut ett visst kostmönster som bäst för barn.

Forskarna betonar att detta är en studie av samband vid en viss tidpunkt. Kostregistreringen omfattade bara två dagar, och det var svårt att få urinprov från de yngsta barnen. Resultaten visar därmed inte att en viss mat orsakar en viss metallhalt eller hälsopåverkan. För dietister är studiens värde snarare att den visar varför råd om barns mat behöver väga in flera ämnen samtidigt och bygga på hela kosten.

Källa: Islam et al., Identifying dietary sources and patterns of exposure to toxic metals and other trace elements in Swedish toddlers and young children, Journal of Exposure Science & Environmental Epidemiology, 25 september 2026.