Den 1 april 2006 blev dietist ett legitimationsyrke. Därmed gick ett långt och intensivt arbete i mål. Elisabet Rothenberg, som var ordförande för Dietisternas Riksförbund (DRF) under perioden 2000–2015, ledde processen från förbundets sida.
– Legitimationen var en viktig del i arbetet med att lyfta fram dietistprofessionen som ett hälso- och sjukvårdsyrke med självständigt behandlingsansvar, vilket inte riktigt var en självklarhet.
Ett självständigt ansvar
Dietist var redan en skyddad yrkestitel. Legitimationen innebar dock en personlig behörighet som kunde återkallas och markerade yrkesutövarens individuella ansvar gentemot patienten.
– Det var viktigt att även dietistens arbete omfattades av legitimation, precis som andra legitimationsyrken inom vården. De mest närliggande jämförelserna var fysioterapeuter och arbetsterapeuter, säger Elisabet Rothenberg.
Patientsäkerheten var ett av argumenten som DRF lyfte fram. Förbundet behövde övertyga omvärlden om att dietisternas arbete och patientansvar motiverade legitimation.
Dietistyrket hade då redan genomgått flera decennier av förändring. De första dietisttjänsterna i Sverige inrättades i början av 1960-talet. Fram till slutet av 1990-talet var dietistspåret en förgrening av utbildningen till kostchef. En särskild högskoleutbildning startade 1978.
– I dag känns det som en självklarhet att utbildningen har en tydlig akademisk inriktning mot hälso- och sjukvård, säger Elisabet Rothenberg.
PR och politisk påverkan
En av styrelseledamöterna som deltog i arbetet var Anna Ottosson, som var vice ordförande i DRF under elva år. För henne var frågan nära kopplad till yrkets trovärdighet och en viktig anledning till engagemanget i förbundsstyrelsen.
Men att nå ända fram var långt ifrån givet.
– Det var ett helt maraton, ett tungt och strategiskt arbete.
Styrelsen drev frågan på flera fronter. Anna Ottosson och Elisabet Rothenberg beskriver ett intensivt lobbyarbete med kontakter på bland annat Rosenbad, dåvarande Sveriges Kommuner och Landsting och Socialstyrelsen.
Redan under Marlene Olivares Dalbys tid som ordförande tog styrelsen hjälp av en PR-byrå för att utveckla en strategi för opinionsbildning. Anna Ottosson fick rollen som PR-dietist och intervjuades återkommande i tv och tidningar.
– Vi ville sätta dietisterna på mediekartan, så att journalister skulle ringa en dietist i stället för någon som inte hade samma gedigna utbildning.
Enligt Anna Ottosson fick även frågan om dietister utanför den offentliga vården betydelse. I sådana verksamheter kunde det vara svårare för patienter och andra att bedöma vilken utbildning och nutritionskompetens en rådgivare faktiskt hade.
– Jag har länge vurmat för att dietistens kompetens ska användas i hela samhället. Under processen blev den privata sektorn en viktig del av argumentationen, säger hon.
”En stor befrielse”
När beslutet till slut kom väckte det starka känslor.
– Det kändes som en seger och en glädje. Det var det rätta som hände, självklart skulle vi ha legitimation precis som andra yrkesgrupper inom vården, säger Anna Ottosson.
Elisabet Rothenberg beskriver beskedet som en stor befrielse.
– För väldigt många dietister blev det en bekräftelse på att vi är en hälso- och sjukvårdsprofession, med samma förutsättningar som fysioterapeuter, arbetsterapeuter, sjuksköterskor, läkare och psykologer. Det betydde mycket för självkänslan i yrkesutövningen.
Båda lyfter fram lagarbetet bakom legitimationen.
– Legitimationen är resultatet av kvinnor som har lagt ner kopiöst mycket ideellt arbete. Vi är flera som arbetade intensivt med detta. Det är en kedja av drivna kvinnor, säger Anna Ottosson.
En starkare roll
Tjugo år senare ser både Anna Ottosson och Elisabet Rothenberg områden där dietisternas ställning kan stärkas ytterligare.
Anna Ottosson vill se fler dietister och en självklarare plats för professionen i olika vårdteam. Själv arbetar hon mycket med cancer och pekar på behovet av aktuell nutritionskompetens som en integrerad del av behandlingen.
– Dietister behöver få en ännu starkare position, både inom vården och på bredare front i samhället. Samtidigt måste vi förvalta ansvaret som följer med legitimationen genom att hålla oss uppdaterade och ligga i framkant.
Elisabet Rothenberg konstaterar att situationen varierar. I vissa verksamheter är dietisten välintegrerad, medan professionen nästan saknas i andra.
– Inom stora delar av äldreomsorgen skulle dietisten behöva bli mycket mer självklar. Även inom intensivvården finns stora utvecklingsmöjligheter.
