– Det är ett dramatiskt genombrott.
Så beskriver Stephan Rössner de senaste årens utveckling inom läkemedelsbehandlingen av obesitas.
Som läkare, forskare, författare och folkbildare har han varit en av de mest inflytelserika personerna inom svensk obesitasvård. Under sin karriär har han handlett ett stort antal doktorander, skrivit ett 50-tal böcker och publicerat över tusen populärvetenskapliga artiklar. Men vägen in i obesitasområdet var inte självklar.
– Jag blev rekryterad till medicinkliniken på Karolinska sjukhuset när jag var färdig läkare 1968. Då arbetade jag bland annat med åderförkalkning och hjärt-kärlsjukdomar. Mitt jobb var inte alls att arbeta med patienter med obesitas.
Till en början var hans arbete framför allt inriktat på forskning om blodfetter. Kirurger hade börjat operera och värdena förbättrades dramatiskt. När den dåvarande kirurgiska obesitasverksamheten lades om blev en stor grupp patienter kvar – utan någon som egentligen tog ansvar för dem.
– Kvar i korridoren stod de tjocka gubbarna som ingen brydde sig om.
Mötet med dessa patienter kom att prägla Stephan Rössners fortsatta arbete. För honom blev det tydligt hur eftersatt området var och hur lite vården hade att erbjuda.
Från käkfixering till teamarbete
På 1970-talet var behandlingsmöjligheterna begränsade. De första obesitasoperationerna var betydligt mer drastiska än dagens kirurgi.
– De första operationerna gick ut på att man kopplade ur nästan hela tunntarmen. Patienterna hade många diarréer om dagen och mådde dåligt. Vikten rasade, men det var ingen bra lösning.
Under samma period prövades även andra metoder som i dag framstår som närmast otänkbara. En av dem var käkfixering, där patientens käkar låstes så att endast flytande föda kunde intas.
– För vissa personer med hetsätning var det inte helt illa som startsträcka. Men det var bara ett sätt att komma ner så mycket i vikt att diabetesen blev bättre och rörligheten ökade.
Det blev också tydligt att ingen behandling gav bestående resultat om patienterna lämnades ensamma efter den första viktnedgången.
– Samma dag som den intensiva behandlingen avslutades skulle patienterna gå in i ett långtidsprojekt. Det var där det riktiga jobbet började.
Som chef för dagvården började Stephan Rössner bygga upp den vårdmodell som skulle forma obesitasvården på Karolinska under de följande decennierna. Patienterna fick stöd av flera olika professioner och målet var att ge dem verktyg att hantera sin sjukdom även efter att den första behandlingsfasen var över.
Under 1990-talet utvecklades verksamheten till en av landets största forsknings- och behandlingsmiljöer inom obesitas.
– Vi var nästan 50 personer. Det var dietister, sjukgymnaster, psykologer, läkare, ekonomer och andra professioner. Vi fick fram nästan 25 avhandlingar under de här åren.
Flera av hans tidigare doktorander och medarbetare har senare blivit ledande namn inom svensk obesitasforskning.
– Ylva Trolle Lagerros är en av mina babies. Hon är skitduktig.
Stephan Rössner gick i pension för drygt ett decennium sedan. Han diskuterar fortfarande forskningsfrågor med tidigare medarbetare och blir ibland tillfrågad om att granska vetenskapliga artiklar. Samtidigt upplever han att seniora experters erfarenhet alltför sällan tas till vara.
– Jag skulle kunna göra lite mer nytta.
Ett dramatiskt genombrott
Med sin långa erfarenhet som utgångspunkt beskriver Stephan Rössner dagens läkemedel som det största medicinska genombrottet han har upplevt inom obesitasvården.
Han jämför utvecklingen med den omvälvning som magsårsmedicinen Losec innebar för behandlingen av magsår och som i praktiken gjorde många operationer överflödiga.
– Obesitaskirurgin kommer inte att dö ut, men den kommer att avta dramatiskt. Först kom semaglutid, sedan tirzepatid och nu kommer nästa generation preparat. Det blir bara bättre och bättre och bättre.
Men genombrottet kommer ännu inte alla till del. De höga kostnaderna gör att tillgången till läkemedlen riskerar att bli ojämlik, särskilt när patienterna själva måste betala för behandlingen. På längre sikt är han ändå optimistisk. När patenten löper ut och fler tillverkare kommer in på marknaden tror han att priserna kan sjunka och behandlingen nå fler.
Samtidigt tror han inte att läkemedlen kommer att ersätta behovet av kostbehandling, beteendestöd och långsiktig uppföljning.
– När man når vägs ände med läkemedel är det viktigt att man går ut i livet med riktiga kunskaper. Dietisterna kommer att behövas i fortsättningen också.
Men många frågor återstår om hur den långsiktiga behandlingen ska utformas. Hur länge patienter behöver behandling, om lägre underhållsdoser räcker och vilka patienter som kan avsluta läkemedelsbehandling är områden där kunskapen fortfarande utvecklas.
Stigmatiseringen består
När han får frågan om vilken uppfattning om obesitas som visat sig vara fel genom åren återkommer Stephan Rössner till en föreställning som fortfarande lever kvar.
– Många tycker fortfarande att tjockisar får skylla sig själva.
Trots decennier av forskning om sjukdomens biologiska, genetiska och miljömässiga orsaker möter personer med obesitas fortfarande fördomar, menar han.
– Varje vecka får jag nyheter från mitt område och nästan varje vecka handlar något om stigma. Patienter behandlas nedlåtande både i samhället och i sjukvården.
Han pekar också på att personer med obesitas fortfarande missgynnas i arbetslivet.
– De får sämre lön, de får sämre pensionsförmåner. På många sätt behandlas man fortfarande på ett nedlåtande sätt.
När han ser tillbaka på sin långa karriär är det inte främst forskningen han lyfter fram, utan just arbetet med att förändra hur obesitas betraktas.
– Många säger att jag var en av dem som bidrog till att flytta synen på obesitas från att människor fick skylla sig själva till att den kom att betraktas som en medicinsk sjukdom. Men vi är inte i mål ännu, det finns fortfarande mycket att jobba vidare med.
