Intensivträning i äldreboende hjälper trots både demens och undernäring

Ett högintensivt träningsprogram har god effekt på äldre människor både med och utan demenssjukdom även om de är undernärda, skriver Maine Carlsson i den avhandling … Läs mer,

Redaktionen 29 mars, 2023 • Uppdaterades 28 maj, 2025 • 2 minuters läsning

Ett högintensivt träningsprogram har god effekt på äldre människor både med och utan demenssjukdom även om de är undernärda, skriver Maine Carlsson i den avhandling hon försvarar vid Umeå universitet lördag den 11 juni.

Förstoppning är vanligt bland äldre personer i särskilt boende och kan leda till nedsatt aptit och viktnedgång. Undernäring är också vanligt i denna grupp med förlust av muskelmassa, nedsatt immunförsvar och ökad risk för infektioner. Det är också vanligt med brist på fysisk aktivitet, och avhandlingen visar att ett högintensivt träningsprogram har god effekt på de äldres fysiska kapacitet. Hälften av de som tränade fick också tillskott av en proteindryck, men det förbättrade inte resultatet av träningen.

I en delstudie deltog 15 äldre med förstoppning och demenssjukdom vid ett äldreboende i Umeå. Deltagarna hade otillräckligt födointag och en alltför lång nattfasta (ca 15 timmar), de gick ner i vikt och hade låg aktivitetsnivå. De serverades en probiotisk dryck varje dag under sex månader, men det gav ingen effekt på förstoppningen. Förutom lågt energiintag och lång nattfasta kan en hög förekomst av urinvägsinfektioner, som ökar näringsbehovet, vara en bidragande orsak.

I en annan delstudie med 191 personer på äldreboenden visade förekomsten av undernäring starkt samband med att personen haft en urinvägsinfektion under det senaste året, med att vara beroende av hjälp vid måltiden och med att ha en svårare demenssjukdom. Hälften lottades till att delta i ett högintensivt träningsprogram eller till en kontrollaktivitet och hälften till att få ett proteintillskott eller en placebodryck för att utvärdera om det kunde förbättra träningseffekten. Högintensiv träning i tre månader förbättrade den fysiska funktionen och personerna blev mer självständiga i sina dagliga aktiviteter. Träningen gav dock ingen effekt på muskelmassan och proteindrycken förbättrade inte resultatet. Ett viktigt resultat av studien var att de som var undernärda inte hade sämre effekt av träningen.

Maine Carlsson är doktorand vid Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, enheten för geriatrik, där hon kan nås på tel. 090-785 87 69 och e-post maine.carlsson@germed.umu.se

Lördag den 11 juni försvarade Maine Carlsson, Institutionen för samhällsmedicin och rehabilitering, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Nutritional status, physical activity and body composition among old people living in residential care facilities(Svensk titel: Nutritionsstatus, fysisk aktivitet och kroppssammansättning bland äldre personer som bor inom särskilda boenden).\nFakultetsopponent var docent Frode Slinde, Göteborgs universitet.\nLäs hela eller delar av avhandlingen på https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-43780

Källa: Umeå Universitet

Obesitas

Obesitaskirurgi kopplas till lägre demensrisk

Personer med obesitas och typ 2-diabetes som genomgått obesitaskirurgi hade lägre risk att utveckla demens än jämförbara patienter som inte opererats. Det visar en svensk registerstudie. Samtidigt var risken för alkoholrelaterad demens högre – ett fynd som understryker behovet av långsiktig uppföljning efter operationen.

Redaktionen 5 oktober, 2026 • 2 minuters läsning

Obesitas och typ 2-diabetes är båda riskfaktorer för demens. Men tidigare studier av sambandet mellan obesitaskirurgi och demens har gett motstridiga resultat. I den nya studien, publicerad i Alzheimer’s & Dementia, har svenska forskare undersökt hur risken skiljer sig mellan opererade och icke-opererade patienter som har båda diagnoserna.

Forskarna använde uppgifter från Skandinaviska obesitaskirurgiska registret, SOReg, och Nationella diabetesregistret, NDR. Totalt ingick 12 084 personer som genomgått obesitaskirurgi och 23 581 personer som inte opererats.

Grupperna matchades utifrån bland annat ålder, kön, BMI, diabetesbehandling, hjärt-kärlsjukdom och rökning för att göra dem så jämförbara som möjligt. Medelåldern var omkring 48 år och genomsnittligt BMI låg omkring 42. Genom att koppla uppgifterna till andra nationella register kunde forskarna följa vilka som senare fick en demensdiagnos. Uppföljningstiden var i genomsnitt drygt nio år.

Lägre risk för Alzheimer och vaskulär demens

I den statistiska analysen var operation förknippad med omkring 40 procent lägre relativ risk för demens totalt. Den beräknade kumulativa förekomsten efter 15 år var 1,8 procent i den opererade gruppen och 2,7 procent bland dem som inte opererats – en skillnad på 0,9 procentenheter.

Sambandet sågs både för Alzheimers sjukdom och för vaskulär demens. För Alzheimer var den beräknade förekomsten efter 15 år 1,2 respektive 1,9 procent, och för vaskulär demens 0,4 respektive 0,7 procent.

Vad som ligger bakom skillnaderna är däremot inte klarlagt. Forskarna pekar på viktnedgång och förändringar i tarmhormoner, däribland GLP-1, som möjliga förklaringar. Studien kan dock inte avgöra vilka mekanismer som bidragit till resultaten.

Nutrition och alkohol behöver följas över tid

För alkoholrelaterad demens och Korsakoffs syndrom gick sambandet i motsatt riktning. Tio fall registrerades bland de opererade och sex bland de icke-opererade. Den absoluta förekomsten var låg, men den relativa risken var förhöjd och skattningen osäker eftersom fallen var få.

I diskussionen lyfter forskarna alkoholproblem, malnutrition och brist på mikronäringsämnen som möjliga bidragande faktorer. De betonar behovet av långsiktig uppföljning och stöd från flera professioner, med uppmärksamhet på psykisk hälsa och följsamhet till rekommendationer efter operationen, inklusive tillskott. För dietister är detta en särskilt relevant del av resultaten.

Visar ett samband – orsaken är inte fastställd

Studien är registerbaserad och visar inte att operationen i sig orsakat den lägre demensrisken. Trots matchningen kan skillnader mellan grupperna ha påverkat resultaten. Uppgifter om exempelvis fysisk inaktivitet saknades.

Resultaten gäller personer med både obesitas och typ 2-diabetes. Dessutom hade 84 procent av de opererade genomgått gastric bypass, vilket begränsar möjligheten att överföra resultaten till andra operationsmetoder. Forskarna framhåller också att fynden inte direkt kan överföras till behandling med GLP-1-läkemedel.

Källa: Stenberg E, Cao Y, Eliasson B, Näslund E. The effects of bariatric surgery on dementia in patients with diabetes and obesity. Alzheimer’s & Dementia, 2026;22.

Forskning

Ny studie: Metaller i småbarns kost

Maten ger barn viktiga näringsämnen, men är också en väg för exponering för metaller som kadmium och kvicksilver. I en ny studie har forskare undersökt hur olika kostmönster hänger samman med halterna av både oönskade metaller och nödvändiga spårämnen hos svenska småbarn.

Redaktionen 2 oktober, 2026 • Uppdaterades 5 oktober, 2026 • 2 minuters läsning

Resultaten ger en sammansatt bild: de livsmedel som bidrar med näring kan samtidigt bidra till viss metallexponering. Studien bygger på Riksmaten småbarn och omfattar 305 barn i 1,5- årsåldern och 288 fyraåringar. Vårdnadshavarna registrerade barnens mat under två dagar. Forskarna analyserade sedan blod- och urinprov för bland annat arsenik, kadmium, kvicksilver, selen och zink och jämförde resultaten med barnens kostmönster.

Barn som åt mer fisk och skaldjur hade högre halter av selen, men också av kvicksilver och arsenikföreningen arsenobetain. Forskarna skiljer på olika former av arsenik: arsenobetain kommer framför allt från fisk och skaldjur och säger inte samma sak om exponeringen för den mer problematiska oorganiska arseniken. De såg också ett samband mellan grönsaksintag och låga halter av markörer för oorganisk arsenik hos fyraåringarna.

Hos de yngsta barnen var kostmönster med större inslag av växtbaserade kött- och mjölkalternativ, nötter och frön kopplade till högre kadmiumhalter. Sambandet var mindre tydligt hos fyraåringarna. Forskarna pekar på att växter kan ta upp kadmium från jorden, men studien kan inte avgöra hur mycket som kom från en viss produkt. De efterlyser därför fler analyser av metallhalterna i specifika livsmedel.

Låga metallhalter – men frågor om selen

Halterna av giftiga metaller var generellt låga hos barnen. Samtidigt bedömer forskarna, utifrån de uppmätta blodvärdena, att omkring hälften kan ha haft en mindre gynnsam selenstatus. Fisk och skaldjur var kopplade till högre selenhalter, men studien ger inte underlag för att peka ut ett visst kostmönster som bäst för barn.

Forskarna betonar att detta är en studie av samband vid en viss tidpunkt. Kostregistreringen omfattade bara två dagar, och det var svårt att få urinprov från de yngsta barnen. Resultaten visar därmed inte att en viss mat orsakar en viss metallhalt eller hälsopåverkan. För dietister är studiens värde snarare att den visar varför råd om barns mat behöver väga in flera ämnen samtidigt och bygga på hela kosten.

Källa: Islam et al., Identifying dietary sources and patterns of exposure to toxic metals and other trace elements in Swedish toddlers and young children, Journal of Exposure Science & Environmental Epidemiology, 25 september 2026.