I över 30 år har forskare vid Göteborgs universitet studerat mukus, det slem som skyddar tarmar och luftvägar från infektion. Hittills har forskningen haft stort … Läs mer

I över 30 år har forskare vid Göteborgs universitet studerat mukus, det slem som skyddar tarmar och luftvägar från infektion. Hittills har forskningen haft stort fokus på tjocktarmen, men en ny studie visar för första gången hur slemmet normalt skyddar tunntarmen.

Forskare har kunnat filma hur tunntarmen trycker ut slem ur små håligheter i slemhinnan för att spola bort bakterier. Fyndet kan leda till nya behandlingar vid Crohns sjukdom som framför allt drabbar tunntarmen. Uppemot 30 000 svenskar lever med Crohns sjukdom.

– Det är en kronisk sjukdom som i dag inte går att bota. Vi vet sedan tidigare att sjukdomen börjar med att bakterier tar sig ner i kryptorna och invaderar cellerna i kryptan. Om vi kan förstå mekanismerna för hur bakterier normalt sköljs bort får vi möjlighet att utveckla nya behandlingar som kan förebygga nya skov, säger Gunnar C Hansson, som är korresponderande författare till studien.

Slem skyddar tunntarmen mot bakterier

Målet är att hitta en modell som gör det möjligt att förstå kopplingen mellan mage och hjärna och mellan problem som till exempel IBS och … Läs mer

Målet är att hitta en modell som gör det möjligt att förstå kopplingen mellan mage och hjärna och mellan problem som till exempel IBS och depression. För det ska Örebroforskaren Julia Rode använda prover från tarmen och applicera på hudceller.

– Idag vet vi ofta inte vad som kommer först. Om vi förstår mekanismerna bakom symtomen kan vi förstå vart problemet först uppstår och lösa det, säger Julia Rode, forskare i medicin vid Örebro universitet som fått ett stipendium på 400 000 kronor från European Society for Clinical Nutrition and Metabolism till sin forskning.

När hon blickar långt framåt är målet att kunna ge patienter personliga kostråd – och påverka både mage och hjärna via kosten. Julia Rode vill helt enkelt ta reda på vad olika patienter behöver äta för att må bättre.

– Vi vet till exempel att många IBS-patienter har lägre nivåer av serotonin, som är viktig för vårt välbefinnande och glädje. Vi kan tänka oss att det skulle passa dessa patienter att ändra kosten för att göra det möjligt för kroppen att ta upp mer aminosyror som i sin tur producerar signalsubstanser som serotonin.

Men där är vi inte idag. Julia Rode ska börja från början och ta fram en modell som gör det möjligt att utsätta hudceller för prover från tarm och avföring.

– Hudceller är det närmaste vi kan komma hjärnceller, men hjärnceller går inte att samla in. Hudceller och hjärnceller liknar varandra på många sätt och därför används hudceller ofta i forskning kopplat till hjärnan, säger Julia Rode.

I den nya modellen ska forskarna undersöka hur hudceller reagerar på olika tarmprover. En del av proverna har till exempel fått tillsatta fibrer. I modellen kan forskarna sedan undersöka vad som krävs för att starta hälsosamma kedjor – som den med aminosyror och serotonin.

– Modellen kommer dessutom kunna användas för annan forskning – så det är ett viktigt första steg, avslutar Julia Rode.

Satsning på unga forskare\nJulia Rode har fått 400 000 kronor i en satsning på unga forskare inom European Society for Clinical Nutrition and Metabolism för att ta fram modellen. 20-25 friska personer som också deltar i andra projekt kommer att ingå i studien. Studien kommer pågå fram till 2023.

Använder hudceller och tarmprover för att förstå kopplingen mellan hjärna och mage

I amerikanska laboratorier och universitet har Trofim Lysenkos ande plötsligt vaknat. På 1980-talet, när jag var en ung professor i fysik och astronomi vid Yale, … Läs mer

I amerikanska laboratorier och universitet har Trofim Lysenkos ande plötsligt vaknat.

På 1980-talet, när jag var en ung professor i fysik och astronomi vid Yale, var dekonstruktivismen högsta mode på den engelska fakulteten. Vi inom de naturvetenskapliga institutionerna skämtade om bristen på en objektiv intellektuell standard inom humaniora. Ett underskott som tog sig i uttryck i en [postmodern] rörelse som argumenterade mot objektiv sanning och gjorde gällande att alla kunskapsanspråk var belastade av ideologiska fördomar grundade på ras, kön eller ekonomisk orättvisa.

Något sådant skulle inte kunna ske inom de hårda vetenskaperna, utom möjligtvis i diktaturer. Exempel är nazismens fördömande av ”judisk” vetenskap, och den stalinistiska kampanjen mot etablerad genetik som leddes av Trofim Lysenko, där tusentals vetenskapligt skolade genetiker avskedades av staten för att undertrycka all kritik mot den rådande ideologiska synen på ärftlighetslära.

Eller så trodde vi. Under de senaste åren, och i synnerhet sedan George Floyds död i Minneapolis, har akademiska företrädare inom naturvetenskaperna helhjärtat omfamnat och antagit ett språkbruk om förtryck och dominans som tidigare var förbehållet vetenskapliga tidskrifter inom ”cultural studies”1 för att vägleda områdets discipliner, för att censurera avvikande åsikter, för att få bort akademiker från ledande positioner om deras forskning ansågs främja systemiskt förtryck.

I juni ställde sig American Physical Society (APS), som representerar 55 000 fysiker världen över, bakom en ”strejk för svarta liv” genom att ”stänga STEM”2 inom akademin. Organisationen släckte ned hela sitt befattningsområde – inte för att protestera mot polisvåld eller rasism, utan för att ”hänge sig åt att utrota systemisk rasism och diskriminering, särskilt inom akademin och naturvetenskapen”, där ” fysiken heller inte utgör något undantag”.

Medan rasism är ett reellt faktum, finns det inga uppgifter som ger stöd för påståendet om systemisk rasism inom naturvetenskaperna, och jag har tidigare hävdat att det finns starka skäl att hävda att detta påstående är falskt. APS var heller inte ensam. Även nationella laboratorier och naturvetenskapliga fakulteter anslöt sig till denna strejk. Den främsta naturvetenskapliga tidskriften, Nature, som via ett dagligt nyhetsbrev skickar ut vad som bedöms utgöra de mest angelägna aktuella nyheterna, innehöll en artikel med titeln ”Tio enkla regler för att bygga ett antirasistiskt laboratorium”.

Vid Michigan State University (MSU) utnyttjade en grupp strejken för att organisera och koordinera en protestkampanj mot vice ordföranden för avdelningen Research and Graduate Studies, fysikern Stephen Hsu, vars brott bestod i forskning inom computational genomics [beräkningsgenometik] med avsikt att studera hur mänskligt genom kan relateras till kognitiva färdigheter. En disciplin demonstranterna dömde ut som eugenik. Han stödde även MSU:s psykologiforskning vars statistik över polisskjutningar inte tillräckligt tydligt gav stöd för att rasfördomar föreligger inom myndigheten. Inom en vecka tvingades Stephen Hsu att avgå.

Den 4 juli undertecknade mer än 100 fakultetsmedlemmar vid Princeton (varav fler än 40 inom naturvetenskap och teknik) ett öppet brev till universitetets rektor med krav på att ”krossa de institutionella orättvisorna som vidmakthåller ojämlikhet och lidande”, inklusive ett inrättande av en tillsynskommitté som skall ”övervaka utredning och disciplinering av uppförande, incidenter, forskning och publicering som är rasistisk”. ”Rasism” ska definieras av annan fakultetskommitté, och kräver att varje institution, inklusive de för matematik, fysik, astronomi och annan naturvetenskap, instiftar ett pris för en doktorsavhandling som på något sätt ”är aktivt antirasistiskt eller utvidgar vår känsla för hur ras är konstruerat i samhället”.

När vetenskapliga och akademiska företrädare ger formellt godkännande till icke verifierade påståenden, eller utfärdar fördömanden av sakkunnigt granskad forskning eller av hela forskningsfält, så ger det ringar-på-vattnet som släcker ned det vetenskapliga samtalet och resulterar i självcensur.

Strax efter att Hsu avgick, önskade författarna till psykologistudien att dra tillbaka sin artikel från tidskriften Proceedings of the National Academy of Science – inte på grund av några fel i den statistiska analysen, utan för att journalister ”missbrukade” uppgifterna genom att peka på att dessa tycktes strida mot den rådande uppfattningen om att polisen är rasistisk. Författarna lade senare till – lämpligt nog – att deras begäran om ett tillbakadragande ”inte hade något att göra med politiska överväganden, grupptryck, hot mot författarna eller en motvilja till de politiska åsikter som omfattas personer som citerat artikelns uppgifter på ett positivt sätt”. Som kosmolog kan jag säga att om vi återkallade alla vetenskapliga arbeten inom mitt fält som vi ansett vara felaktigt presenterade av journalister, skulle det knappast finnas några artiklar kvar.

En framstående kanadensisk kemist argumenterade för meriteringsbaserad vetenskap och mot en anställningspraxis som syftar till att uppnå lika resultat [equality of outcome] om den leder till en ”diskriminering av de mest meriterade kandidaterna”. För detta blev han censurerad av sin rektor. Hans redan publicerade reviewartikel om forskning och utbildning i organisk syntes drogs in från tidskriftens webbplats och två redaktörer involverade i att godkänna införandet blev avstängda.

En italiensk forskare vid det internationella laboratoriet CERN fick sitt tilltänkta seminarium om statistiska obalanser mellan könen i fysik stoppad samtidigt som hans tjänst på laboratoriet drogs in eftersom han föreslog att uppenbara ojämlikheter kanske inte berodde på sexism direkt. En grupp lingvistikstudenter initierade en allmän framställan om att psykologen Steven Pinker skulle befrias från sin hedersutmärkelse som Fellow i Linguistics Society of America för sitt brott att tweeta en artikel från New York Times som studenterna inte gillade.

När de ideologiska intrången börjar korrumpera vetenskapliga institutioner, organisationer och tidskrifter, kan man undra varför inte fler forskare säger ifrån i avsikt att försvara de hårda vetenskaperna från dessa angrepp. Svaret är att många akademiker är rädda – och det av goda skäl. Man drar sig för att bli oense med fakultetsledning och andra beslutsfattare. Man ser dessutom vad som har hänt med de kollegor som hamnat i onåd. Man ser också hur forskare förlorar sin finansiering om de inte kan motivera hur deras forskningsprogram uttryckligen bekämpar förment systemisk rasism eller sexism – kriterier för vetenskaplig finansiering som nu tillämpas av olika anslagsbeviljande organ. [jämför med Vetenskapsrådets skrivningar reds.anm.]

Varje gång som vetenskapen har korrumperats genom att bli offer för ideologi, skadas också de vetenskapliga framstegen. Detta var fallet i Nazityskland, Sovjetunionen och i USA på 1800-talet då rasistiska åsikter dominerade biologin, liksom under McCarthy-eran då framstående forskare som Robert Oppenheimer fördrevs för sina politiska åsikters skull. För att stoppa glidningen utför måste vetenskapliga företrädare, vetenskapliga organisationer och ledande akademiska administratörer offentligt ta strid, inte bara för yttrandefriheten inom vetenskapen, utan för kvalitet, ett oberoende av ideologiska doktriner, separerade från de politiska fraktionernas krav.

Lawrence M. Krauss\nProfessor i teoretisk fysik, ordförande för Origins Project Foundation och\nförfattare till den kommande boken ”The Physics of Climate Change”

» Artikeln har tidigare varit publicerad i Wall Street Journal 2020-07-12.\nÖversättning Magnus Forslin.

Kommentar:\nDe framför allt amerikanska exempel som beskrivs i texten utgör endast illustrativa axplock. Rapporteringen om den postmodernistiska SJW-kulturens framfart på college och universitet har varit bedövande. I Sverige är ambitionen fixerad på att komma i nivå med utvecklingen inom den engelsktalande världen vilket beskrivs i bl a den aktuella boken ”Genusdoktrinen” av Anna-Karin Wyndham och Ivar Arpi. Den amerikanska texten kan bidra i så motto att man ibland kan få syn på sig själv genom att se på andra. /MF

Vetenskap

Slem skyddar tunntarmen mot bakterier

Använder hudceller och tarmprover för att förstå kopplingen mellan hjärna och mage

Om den ideologiska korruptionen inom vetenskapen