Är kött bra eller dåligt för klimat och miljö? Eller kan det faktiskt vara så att det kan vara både och? I en alltmer polariserande tid blir gråskalorna viktigare än någonsin.

Jag har känslan av att vi lever i en svartvit tid. Vi är just nu väldigt snabba på att dela in händelser, människor, prylar och beteenden i rätt eller fel, ont eller gott, bra eller dåligt, svart eller vitt. Som om det vore så enkelt att någon/något bara är det ena eller det andra.

Vad tror ni om idén att öva oss lite mer på termer som “också”, ”både och” liksom ”å andra sidan”? Jag tror vi skulle må bra av det, och jag tror framstegen kommer när vi klarar av att hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Kanske är det till och med så att det svartvita enkla hyllandet och fördömandet skulle må bra av en gråskala, där vi tycker, testar och lever lite både och?

Ta till exempel detta med kött. Bra eller dåligt för klimatet? Kanske är det både och? Kor gödslar åkrar, äter gräs som binder kol i marken och är en del av ett naturligt kretslopp. Men visst, de släpper ut metan också.

Eller ta exemplet om ungas fritid. Skärm eller fotboll? Här har vi den heta diskussionen om vikten av rörelse, men också om interaktivitet och nyfikenhet på framtiden.

Kanske ligger nyckeln i ordet också? Jag vet inte, men jag testar. Min poäng är att vi behöver klara av att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Att barn får nyttig frukt, äter mer grönsaker och får i sig nog med protein är en grundbult för deras hälsa, det vet ju ni dietister om några! Men hur frukterna, grönsakerna och mjölken produceras påverkar också hälsan för jorden, vattnet och på sikt också våra barns framtid.

Vi läser om miljögifter som PFAS och andra kemikalierester i vår miljö. De är spår av bland annat bekämpningsmedel som används vid odling av det vi äter. När vi väljer ekologisk mat, där det är förbjudet att använda naturfrämmande bekämpningsmedel i produktionen, gör det en positiv skillnad. Jag är därför glad över att många svenskar emellanåt lägger en Krav-märkt nyttig grönsak eller frukt i kundkorgen. Bra både för hälsan, den biologiska mångfalden och miljön. Gott så.

Men om “också”-teorin håller så vågar jag mig också på att bli lite extra glad när det här­om veckan lanserades Krav-märkta chips. Jag vet att det inte ligger inom ramen för några som helst kostråd, men vetskapen om att när vi besparar marken från besprutning och konstgödsel för att odla potatis, så ger vi planeten en energiboost. Något riktigt bra för vatten- och jordhälsan helt enkelt.

Jag slänger alltså härmed in brandfacklan chips. Jag tror väl inte att det är något ni direkt rekommenderar för att täcka energiintag och få i sig tillräckligt med vitaminer, mineraler och annat som våra kroppar behöver. Men på lördagskvällen framför Mello, då har vi alla världens chans att göra något riktigt gott för hälsan. Nåja, i alla fall för moder jords hälsa. 

Vad tror ni om idén att öva oss lite mer på termer som “också”, ”både och” liksom ”å andra sidan”?

Vd för Krav, en ekonomisk förening som är icke vinstdrivande 
– och Sveriges mest kända hållbarhetsmärkning för mat.

Hyllningens lov till ordet ”också”

Begrepp som “personalized nutrition” och “precision nutrition” har blivit väldigt populära inom nutritionsforskningen, men också i den praktiska vardagen. Syftet är att komma fram till evidensbaserade kostrekommendationer på individuell nivå i stället för mer allmänna råd riktade till hela befolkningen eller specifika grupper. Egentligen inget nytt under solen eftersom det är precis det som dietister alltid gör.

Mycket av det här tänket grundar sig på begrepp som “personalized medicine” och “precision medicine”. Då pratar vi oftast om behandlingar med väl specificerade läkemedelssubstanser och doseringar hos patienter med en diagnos. Dessa substanser har tydliga biologiskt gynnsamma effekter, men nästan alltid på bekostnad av oönskade biverkningar som accepteras eftersom sjukdomen bör behandlas.

Vi glömmer lätt att många läkemedel saknar effekt hos en betydlig del av patienter med indikationen för just det läkemedlet. I praktiken är det inte ovanligt att 30-40 procent av patienterna inte uppnår den behandlingseffekt man var ute efter.

Är behandlingseffekten hos de övriga patienterna bra kan en läkemedelsstudie ändå ha ett positivt och signifikant resultat. Eftersom läke­medlet påverkar specifika välkända biologiska mekanismer så finns det möjlighet att forska fram varför och vilka patienter som inte svarar på den substansen. Genetiska faktorer som påverkar enzymaktiviteter eller förekomst av specifika receptorer kan spela en viktig roll i sammanhanget och denna typ av kunskap är väsentlig för att komma fram till framgångsrik “personalized medicine”.

Hur är det då med kostbehandling? Först och främst kan man inte förvänta sig samma starka effekter som vid läkemedel, och vi accepterar inte heller biverkningar. I kost handlar det om en inte så specifik kombination av många substanser som har sina egna subtila biologiska effekter. Då förstår vi att, även om enbart 40 procent av konsumenterna inte har den önskade behandlingseffekten, blir det en stor utmaning att uppnå en statistisk signifikant och relevant effekt i en kostinterventionsstudie. Vi kan tro att probiotiskt och prebiotiskt kosttillskott är mer specifikt, men där uppstår utmaningen att effekter av pro- och prebiotika är mycket beroende av tarmens individuella mikrobiella ekosystem.

Eftersom vi pratar om hälsoproblem som oftast inte är förknippade med enkla genetiska avvik­elser så spelar genetik inte alls samma roll som vid läkemedelsbehandling. Allt detta leder till en av mina slutsatser, nämligen att vi inte enbart ska tillämpa paradigm och kunskap knuten till läkemedelsforskning när vi pratar om individuell kostrådgivning. Istället för att enbart förlita oss på evidensbaserade behandlingar kanske vi ska överväga metoder där varje person är sin egen kontroll, och samla in data flera gånger och över en längre tid – även innan behandling sker.

När vi jämför kost med läkemedelsbehandling kommer även en annan och avgörande faktor fram: läkemedelsbehandling är avsett för de som har en sjukdom och diagnos och således under en begränsad tid. Kostbehandling däremot kan med fördel ges till de som inte har symtom (ännu) och under lång tid, egentligen hela livet. Även om den gynnsamma effekten per tidsenhet inte är lika stark som vid läkemedelsbehandling kompenseras den av en mycket längre tidsperiod.

Sammanfattningsvis är personaliserad kostbehandling en ambition som vi kan uppnå, men det krävs nytänk, mycket forskning – och tålamod. 

Professor och överläkare i gastroenterologi och nutrition, vice rektor och ansvarig för satsningen på mat och hälsa vid Örebro universitet

Det krävs nytänk, mycket 
forskning – och tålamod.

Skräddarsytt för alla

God morgon, har du sovit gott? Det finns frukost i köket. – Kom nu ihåg att ta tid till att äta något! – Du kan väl stoppa ett äpple i fickan åtminstone… Eller drick i alla fall ett glas vatten!!!

Det sista ropas genom lägenheten mot hallen där de två tonårsflickorna hysteriskt rafsar ihop sina sista pinaler och stressat smäller igen dörren efter sig. Nästan varje morgon ser likadan ut, det spelar ingen roll hur tidigt de går upp. Frukosten prioriteras bort när ansiktet ska på, outfiten väljas och själen peppas inför en ny skoldag.

När jag var i tvillingarnas ålder såg jag alltid framemot frukost, samma meny och lika efterlängtad varje morgon. Det var, och är, dagens mysigaste måltid.

Så är det inte för mina döttrar. Jag funderar över varför vi har blivit så olika. De har ju vuxit upp med att jag har serverat frukost och alltid värdesatt och lyft vikten av dagens första mål.

Samtidigt läser jag att allt fler barn startar skoldagen på tom mage. Orsakerna är många. Allt från att eleverna väljer bort att äta på morgonen till att familjen faktiskt inte har råd med frukost. Hemma hos oss har vi ynnesten att alltid ha mat i kylskåpet och vi försöker variera utbudet. Förhoppningen är att det ska locka 16-åringarna till att ladda sig inför en ny skoldag med fokus, koncentration och prestation.

I januari började jag på mitt drömjobb. Som disputerad inom näringslära och med tio års industrierfarenhet ska jag stödja Sveriges största livsmedelsföretag med kunskapsbaserade insikter och fungera som en brygga mellan forskningen och företagets strategier.

Jag blir genast inkastad i en ambitiös och viktig satsning med det övergripande målet att hjälpa fler att äta bra, med fokus på frukost. Min roll är att förankra och sätta en riktning som utgår från aktuella kunskapsunderlag. För visst är väl frukost dagens viktigaste måltid?

Efter några veckors djupdykning i litteraturen inser jag hur komplex frågan faktiskt är. Det finns många studier om frukostens effekter på metabola parametrar, kognition och prestation. Men de självklara resultaten verkar utebli när resultaten grupperas och summeras.

Det stora kruxet verkar vara hur man väljer att definiera frukost. Innebär det att dagens första måltid är betydelselös? Sannerligen inte, de flesta studier visar på positiva effekter och att morgonmåltiden spelar en viktig roll. Men det kanske inte är lika betydelsefullt vad, var eller när man äter så länge man gör det inom ramarna för våra kostråd.

Ibland funderar jag på det där med skomakarens barn. Varför lyckas jag inte etablera ordentliga frukostvanor hos mina barn? Är det så att mina ansträngningar och förhoppningar levererar förändring och förbättring via min yrkesroll, och det är därför mina barn går runt med trasiga skor? Eller är det helt enkelt så att när det kommer till morgonmålet så fungerar vi alla olika, och att äpplet jag tvingat ner i fickan – som förhoppningsvis äts under dagens första rast – också räknas som frukost? 

Samordnare för nutrition, hälsa och livsmedelsforskning på Arla Sverige

Frukost – dagens viktigaste kamp?

Tack och lov för att 2024 är ett skottår. För det glider ut i ett dygns längre spagat så att ingen kan påstå att den inte har tiden för att tänka lite extra. Det är som i gamla 10 000-kronorsfrågan: ”Vill du ha extra betänketid?” Ja tack! 

Matkulturen präglas av kvardröjande pandemieffekter, matprishöjningar och kommunala budgetbrister. Sorgkantat, men ingen ovanlighet genom historien; ekonomiska och politiska kriser har alltid skapat omvärdering av matkulturen. Framför oss ligger dessutom två oförutsägbara och matpåverkande händelser: Fortsatt krig i närområdet som på några få veckor plötsligt kan bli vårt. Och så ett krig i Mellanöstern som stör livsmedelsrutterna genom Suezkanalen. Det amerikanska presidentvalets resultat oroar också.

Bra beredskapsplanering görs redan på många håll. Ibland genomtänkt (som att lagra råvaror som ingår i den vanliga veckomatsedeln). Ibland ogenomtänkt (som att bygga upp lager av frystorkade livsmedel som endast kommer att kulturellt accepteras om det blir svält). Det kan 2024 vara läge för att damma av råden för ”matvanor i krig”. Är man trädgårdskonsulent handlar tipsen i stället om sommarens odling och tillfälle att understryka att 2024 får bli året då robotgräsklipparen ställdes av i väntan på mer fredliga tider. För gräsmattan är vår närmaste kolonilott.  

Men även utan dystopin omprövar människor det föregående decenniets matideal. Höga ambitioner förkastas som att offentligmaten skulle tillagas på mer ekoråvaror. Framåtandans pris visade sig vara alltför högt. Skolornas specialkost ifrågasätts också, och endast den strikt medicinska blir kvar. En del friskolor gör det enklaste och billigaste; går helt över till vegetabilisk kost för alla elever och sparar på alla varianter. Tjugotalet blir alltmer en motsatts till tiotalet. 

Dåliga ekonomiska tider och nya näringsråd har genom historien inte varit en bra kombo.

I denna tid av osäkerhet kommer något som nästan är lika sällsynt som återvändande kometer; nya kostråd. Forskningsunderlaget är redan presenterat men nu ska naturvetenskapen göras om till matkultur, alltså fattbara råd ned på matsedelsnivå. Men under de senaste 75 åren sedan ”hälsobågen”, den första kostrådsmodellen, testades har vanligen endast välutbildade, kostpolitiskt aktiva eller ekonomiskt oberoende kunnat översätta näringsvetenskapens råd till en vardagsmiddag. Dåliga ekonomiska tider och nya näringsråd har genom historien inte varit en bra kombo. Matvärderingarna blickar bakåt till det igenkännliga och är inte öppen för det nya. Kanske bättre att vänta med råden?   

Jag vill ändå ge ett tips på två filosofiska frågor för det lite längre året: Vad gör vi med dem som inte använder sitt förnuft till att välja de livsmedel som vi upplysta vill att de ska göra? Slipper de om de inte vill? Eller ska vi använda det som vi faktiskt vet fungerar för ett mer hälsoriktigt ätande; rejäla riktade matskattehöjningar och protektionistiska beslut till fromma för det inhemska och hälsosamma jordbruket? Eller ska maten liksom den politiska opinionen ses som en fråga om yttrandefrihet? 

Matvanor, kostråd och yttrandefrihet

Som enda dietist inom äldreomsorgen i en stor kommun kan man lätt känna sig som lille David när man försöker få jätten Goliat att förstå vikten av att arbeta förebyggande mot undernäring. Men med ett rejält mått envishet och stöd från rätt håll, är det faktiskt möjligt även för en kommundietist att få gehör för sina hjärtefrågor till slut.

I ärlighetens namn var starten på min kommundietistresa i Södertälje 2017 ganska motig. Den började med att jag entusiastiskt gick in i min nya roll med en massa idéer och höga ambitioner, och visste precis vad jag ville åstadkomma. Mitt uppdrag var otydligt, så i brist på vägledning satte jag istället full fart efter eget huvud. 

Jag skrev rutiner för glatta livet, bjöd in till utbildningar och försökte inleda samarbeten med bland annat kommunens kostenhet och biståndshandläggare. Jag jobbade på så jag blev blå – men inget hände. Ingen var intresserad av rutinerna jag skrev, och på mina utbildningar var det ofta bara ett fåtal som dök upp. Kostchefen ville visserligen gärna samarbeta, men det fanns varken tid eller resurser. Samma sak var det med biståndshandläggarna. Just då kändes det hopplöst. Jag undrade varför jag som jobbade så hårt och ville så mycket inte kom någon vart.  

Nu sex år senare förstår jag precis vad det var som saknades och varför ingen lyssnade på mig. Motståndet och svårigheterna jag mötte i början berodde på att det jag försökte åstadkomma inte var förankrat. Jag hade inte fått i uppdrag av någon att göra det jag gjorde, och då fanns det heller ingen som följde upp och rapporterade mina resultat vidare uppåt i organisationen. 

Men, efter några år av stampande på samma ställe, hände plötsligt något. Politikerna i Södertälje beslutade att mat och måltider inom äldreomsorgen skulle vara en prioriterad fråga. Man hade insett vikten av en fungerande måltidskedja och att arbeta förebyggande mot undernäring. Statsbidrag rullade in och ett mat- och måltidsprojekt drogs igång med en duktig projektledare i spetsen. Tillsammans drev vi projektet i tre år – hon med sin långa erfarenhet av kvalitetsutveckling och förändringsprocesser och jag med min nutritionskompetens. 

Projektet blev framgångsrikt och vad som gjorde det möjligt var att projektledaren rapporterade direkt till nyckelpersoner och beslutsfattare i kommunen. Det är först när de är med på tåget som verklig förändring kan ske. Det är min viktigaste lärdom under mina sex år som kommundietist.

Så till dig som vill börja arbeta som kommundietist är mitt bästa råd att se till att allt du gör är väl förankrat uppåt i organisationen. Bara då kan ditt arbete få den effekt och uppmärksamhet som det förtjänar. x

Krönika

Hyllningens lov till ordet ”också”

Skräddarsytt för alla

Frukost – dagens viktigaste kamp?

Matvanor, kostråd och yttrandefrihet

Kommundietist – ett drömjobb?