Den 14 november arrangerar Kungliga vetenskapsakademin tillsammans med Livsmedelsverket ett seminarium om nutritionsepidemiologisk forskning och hur den kan användas som evidens för rekommendationer om kost. 

På seminariet kommer också metod och resultat i NNR 2023 att presenteras. Seminariets titel är “Evidence for dietary recommendations – the role of nutritional epidemiology”. Bland annat medverkar forskare från Storbritannien, Spanien och Danmark.

Seminariet hålls på engelska och vänder sig till forskare och intresserad allmänhet samt media.

Det är kostnadsfritt att delta på plats i Stockholm, anmälan krävs. Begränsat antal platser - först till kvarn gäller! Seminariet live-streamas och kan även ses i efterhand.

Evidence for dietary recommendations – the role of nutritional epidemiology 

Seminarium - nutritionsepidemiologisk forskning

Under de senaste tio åren har DRF arbetat aktivt med sjukdomsförebyggande metoder. Projektmedel från Socialstyrelsen har gjort det möjligt för förbundet att sätta fokus på prevention och utveckling inom eftersatta områden.

DRF har bland annat kunnat göra insatser inom hälsosamma levnadsvanor för olika grupper, satsat lite extra i geografiska områden där det varit ont om dietisttjänster och lyft viktiga frågor såsom mat i samband med cancer.

– Det var tufft till en början. Inställningen var ofta negativ och det var svårt att nå fram till beslutsfattare och berörda organisationer, men vi bjöd in World Cancer Research Fund (WCRF) och gjorde en Sverigeturné tillsammans med Livsmedelsverket och Regionala cancercentrum (så kallade “RCC:er”) runt om i landet, säger dietist Anna Stubbendorff som haft en viktig roll som projektledare och samordnare för arbetet.

Det blev startskottet för en ökad medvetenhet och höjt kunskapsläge, och har gjort att levnadsvanornas betydelse för cancer har lyfts i samhällsdebatten. Numera ses kost och matvanor som centrala vid både primär- och sekundärprevention och är ofta en viktig del av behandlingen. Dietisten har fått en mer självklar roll, till exempel när riktlinjer och informationsmaterial utarbetas, och samarbetet med Cancerfonden har fortsatt.

Finansieringen från Socialstyrelsen har gjort det möjligt för DRF att göra utvecklingsarbete inom ett flertal områden och medverka i många nya sammanhang som banat väg till nya arenor där dietister behövs. Främst handlar det om olika kommunikationsinsatser kring hälsosamma matvanor för olika grupper.

Kunskapsläget och medvetenheten kring kostens betydelse för hälsa och sjukdom i olika grupper och hos olika individer har tagit stora kliv framåt under de senaste åren. DRF:s arbete har, och har haft, en stor betydelse för den utvecklingen.

Fokus på prevention och utveckling

Dietisternas Riksförbund och dietistyrket har en omvälvande historia. Yrket och arbetsfältet har utvecklats kontinuerligt och både breddats och blivit allt mer detaljerat och komplext.

Ursprungligen var det ekonomiföreståndare och hushållslärare som vidareutbildade sig till dietist. En regelrätt högskoleutbildning startade först 1978. 

– Dietistutbildningen har, från att ha varit en gren av kostekonomutbildningen, utvecklats till en utbildning som förbereder för ett självständigt hälso- och sjukvårdsyrke, med möjlighet att ta magister- eller mastersexamen, forska och disputera inom olika områden kopplat till nutritionsbehandling.

Det säger Elisabet Rothenberg som var en av de första som genomgick den svenska dietistutbildningen. Hon var DRF:s ordförande under 2000–2015, numera biträdande professor vid Högskolan i Kristianstad.

Även yrkesföreningen Svensk dietistförening var gemensam för kostekonomer och kliniska dietister tills DRF bröt sig loss och blev en förening inom Agrifack (som senare blev en del av Naturvetarna), medan många av kostekonomerna istället anslöt sig till Ledarna.

Elisabet Rothenbergs tid som ordförande var viktiga och händelserika år för DRF. Dietistyrket fick legitimation, egen terminologi och samtidigt en större bredd.

Arbetet för att dietistyrket skulle få legitimationskrav pågick under många år och sedan 2006 är Dietist en skyddad yrkestitel med legitimation som utfärdas av Socialstyrelsen. Att ta fram en gemensam terminologi var också en process som krävde ett långsiktigt strukturerat arbete. Från 2007 och några år framåt gjordes satsningar som innebar att ett stort antal dietister projektanställdes i många av landets kommuner.

Mycket av DRF:s externa arbete handlar om att påverka i samhällsfrågor genom dialog med beslutsfattare, till exempel på departement och myndigheter. Även en tät samverkan med andra yrkesförbund inom hälso- och sjukvården och ideella organisationer med intresse för hälso- och sjukvård och folkhälsa har medfört en ökad medvetenhet samt kunskap kring betydelsen av nutritionsbehandling och dietistens kompetens.

Historien om DRF

Under februari har du möjlighet att följa tre dietisters avslutande prövning för att bli dietist med specialistkompetens. Föreläsningarna genomförs digitalt och alla DRF-medlemmar är varmt … Läs mer

Under februari har du möjlighet att följa tre dietisters avslutande prövning för att bli dietist med specialistkompetens. Föreläsningarna genomförs digitalt och alla DRF-medlemmar är varmt välkomna.

Under prövningen ska de tre ansökande dietisterna visa att de är kunskapsbärare, kunskapsförmedlare och kunskapsutvecklare samt ha ett etiskt och patientcentrerat förhållningssätt.

Torsdag 16 februari kl. 9.30-12.00: Vasiliki Karagianni – obesitas med inriktning barn.

Torsdag 23 februari kl. 9.30-12.00: Sara Andersson – gastroenterologi.

Torsdag 23 februari kl. 13.30-16.00: Malin Ljung – folkhälsa med inriktning kommunarbete.

Länkar till föreläsningarna hittar du HÄR!

DRF bjuder på specialistföreläsningar

 Barnkonventionen är svensk lag. Vad innebär det? 1990 ratificerade Sverige barnkonventionen som ett av de första medlemsländerna i FN. Först trettio år senare blir det … Läs mer

 Barnkonventionen är svensk lag. Vad innebär det?

1990 ratificerade Sverige barnkonventionen som ett av de första medlemsländerna i FN.

Först trettio år senare blir det internationellt bindande avtalet en del av den svenska lagstiftning. Hög tid, kan tyckas. Eller är det så självklart att vi i Sverige lyfter in konventionen som den är formulerad i Sveriges Rikes Lag den 1 januari 2020. Är det verkligen bäst åtgärd för den grupp som den juridiska texten är till för att skydda – barnen? Och har det några konsekvenser för dietisten som möter barn i sitt arbete? Vi tittar lite närmare på några av de argument som problematiserar frågan.

Det var den 20 november 1989 som FN:s konvention om barnets rättigheter antogs i FN:s generalförsamling. Den 2 september 1990 trädde den i kraft. 196 länder har skrivit under och förbundit sig att följa artiklarna. (Idag är 193 av 195 självständiga stater medlemmar i FN.) Det är också den konvention som överlägset flest stater kunnat enas kring – åtminstone på pappret. USA är det enda land som valt att inte ratificera fördraget.

Barnkonventionen är ett rättsligt bindande, internationellt avtal som slår fast att barn är individer med egna rättigheter och egen autonomi. De är inte sina föräldrars eller andra vuxnas ägodelar. Konventionen innehåller 54 artiklar, varav fyra är grundläggande principer som alltid ska beaktas vid frågor som rör barn:

Alla barn har samma rättigheter och lika värde [artikel 2]

Barnets bästa ska omfattas vid alla beslut som rör barn [artikel 3].

Alla barn har rätt till liv och utveckling [artikel 6].

Alla barn har rätt att uttrycka sin mening och få den respekterad [artikel 12].

Genom att ratificera en FN-konvention blir den visserligen juridiskt bindande men det har inte som konsekvens att den äger samma status som nationell lagstiftning. Det innebär att det inte är formellt hållbart att hänvisa till konventionen i exempelvis olika rättsfall eller under andra omständigheter då dess principer skulle kunna tänkas vara tillämpbara. Ansvaret för att konventionen hedras i Sverige åligger istället regering och riksdag.

I Sverige har man fram till nu valt att tillämpa vad som kallas en transformeringsprocess vilket innebär att befintlig och ny lagstiftning skall anpassas till barnkonventionen så att skrivningarna ligger i linje med överenskommelsens intentioner och bestämmelser. Att konventionen nu blir lag är ett betydligt större åtagande. Den lyfts nu in i sin helhet och inkorporeras fullt ut med den svenska lagstiftningen.

En remissinstans som varit tveksam till ett sådant steg är institutionen Tema Barn som bedriver kritisk tvärvetenskaplig forskning och utbildning om barn och barndom vid Linköpings universitet. De menar att konventionen i sig är en kompromissprodukt som uppstått i förhandling mellan ett stort antal länder – och inte minst väsensskilda kulturer. Det innebär också att det finns inbyggda konflikter som kan komma att få helt oväntade effekter vid en ordagrann tillämpning. Om man som tidigare implementerar konventionen gradvis; där svensk lag steg för steg omfattar dess artiklar och intentioner, finns det istället möjlighet att förutse och förebygga juridiska problem som med all säkerhet kommer att ske vid en plötslig inkorporering. En successiv införlivningsprocess av konventionen leder till samma resultat, men utan den stora risken för obehagliga överraskningar som ytterst riskerar att drabba barnen.

Ett område man redan nu ser som tämligen minerat är konventionens påverkan på relationen mellan barn och föräldrar. Det blir en förskjutning av barnens rättigheter på bekostnad av föräldrarnas inflytande över sina barn. I sig kan det tyckas som något positivt, men här finns också en rad inneboende konflikter som bättre kunnat förebyggas med en lyhörd och gradvis juridisk justering.

Ett primärt syfte med inkorporeringen är att barnens rättigheter skall beaktas vid olika avvägningar och bedömningar som görs i mål och andra juridiska ärenden som på något sätt berör barn. Tanken är här att den tillämpade konventionen bidrar till att synliggöra barnets rättigheter. Lagstiftaren formulerar det som att ”det är ett sätt att skapa en grund för ett mer barnrättsbaserat synsätt i all offentlig verksamhet”.

Men det har formulerats kritik även kring detta grundläggande skäl för den nya lagen. Argumentet är att implementeringen blir en symbolhandling, en engångsföreteelse som sedan kan läggas till handlingarna – ”japp, då var det klart”.

Juristerna i Lagrådet har vidare hävdat att artiklarna i konventionen redan återspeglas i den svenska lagstiftningen. Genom det befintliga processförfarandet har vi en ständigt pågående diskussion och analys om barns rättigheter och situation. Lagstiftningen kan nyanseras och skärpas på de områden där det verkligen behövs insatser. Juridiken utgör då ett verkligt precisionsinstrument som alltid är aktuellt och hela tiden hålls i gång, istället för att vara en lagtext med goda intentioner och tjusiga skrytfraser men med tveksamma muskler.

Det senare är just vad flera tyngre jurister befarar, dvs att många av konventionens formuleringar är alltför luddiga – en konsekvens av viljan av att få ett dokument som världens nationer kunde ställa sig bakom – för att kunna tillämpas konkret i svenska domstolar. Tolkningarna kan varieras i det oändliga, och vi befinner oss plötsligt i en situation som är sämre än den vi hade, dvs med en högtravande papperstiger.

Ytterligare en invändning har varit att det kommer att bli problem när konventionen hamnar i konflikt med t ex statens intresse av att reglera invandring. Norge införde barnkonventionen som lag redan 2003 men det har inte förbättrat situationen för immigrerande barn.

Det skall dock betonas att just det norska exemplet har bedömts som mycket framgångsrikt och att den oro som finns i Sverige anses till stora delar vara obefogad.

Men rent konkret – hur kommer den nya lagen att påverka dietistens arbete? Blir det någon skillnad? Både ja och nej. Barn som är i behov av hälso- och sjukvård har sina rättigheter reglerade via Hälso- och sjukvårdslagen. (SFS, 1982:763) och Patientlagen (SFS, 2014: 821). Det som fastställs i Patientlagen kan ses utifrån ett barnrättsperspektiv: ”När hälso- och sjukvård ges till barn ska barnets bästa särskilt beaktas” (kap 1, 8 §). ”När patienten är ett barn ska barnets inställning till den aktuella vården eller behandlingen så långt som möjligt klarläggas. Barnets inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad” (kap 4, 3 §) samt ”informationen ska anpassas till mottagarens ålder, mognad, erfarenhet, språkliga bakgrund och andra individuella förutsättningar” (kap 3,6 §).

Utifrån befintlig lagtext kan man sålunda säga att barn i Sverige redan omfattas av ett rejält skydd som vilar på just barnets perspektiv. Men barnkonventionen ställer dock ytterligare krav på hälso- och sjukvården som kritikerna till trots, faktiskt än mer konkret ställer krav på bemötande och behandling som motsvarar de rättigheter barn har laglig rätt till: Som dietist eller annan vårdgivare skall man på ett mer målinriktat sätt i den löpande verksamheten återkommande stämma av med konventionen (och/eller tilläggsprotokollen), inte minst i samband med att större eller mindre beslut som berör barnet skall fattas, s k barnkonsekvensanalys: Det innebär att man alltid inför olika åtgärder skall ställa sig frågan: Är insatsen verkligen för barnets bästa?

På så sätt blir barnkonventionen ett redskap som vårdgivaren hela tiden arbetar med och refererar till. Tanken är att konventionen på så vis vävs in, och blir en naturlig del i vardagsrutinerna.

I Västra Götalandsregionen berättar regionutvecklare Liselott Johansson att man bl a gjorde en sådan konsekvensanalys då de skulle införa vårdnadshavares åtkomst till barns journaler via nätet (0–12 år).

– Först gjordes en prövning av barnets bästa/barnkonsekvensanalys. Det som framkom var att för de allra flesta barn är införandet för barnets bästa. Men det finns ändå en del barn som kan behöva extra skydd, därför är det viktigt med kompensatoriska åtgärder så att barnets rättigheter efterlevs.

I Västra Götalandsregionen har man också tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) tagit fram en webbutbildning som är öppen för alla som vill lära sig mer: Barnkonventionen – från teori till praktik.

– Webbutbildningen är basen och vi rekommenderar att alla börjar där, fortsätter Liselott. Utifrån den kan verksamheterna sedan gå vidare och göra egna handlingsplaner, skapa rutiner och dialoger kring barnrätt på den egna arbetsplatsen.

Innehållet: Del 1 – Introduktion, Del 2 – Kunskap, Del 3 – Historik, Del 4 – Artiklarna, Del 5 – Perspektiv, Del 6 – Tillämpning, Del 7 – Från ord till handling

Länk till webbutbildningen ”Barnkonventionen – från teori till praktik”

Dietisten kommer att följa upp hur barnkonventionen har påverkat dietisten i sitt arbete.

Hur påverkas dietisten av Barnkonventionen?

Var tredje akademiker anser att det råder en tystnadskultur på deras arbetsplats. Det visar en undersökning som Novus Opinion utfört på uppdrag av Saco. Den … Läs mer

Var tredje akademiker anser att det råder en tystnadskultur på deras arbetsplats. Det visar en undersökning som Novus Opinion utfört på uppdrag av Saco. Den fjärde Sacopodden handlar om faran med tystnadskulturer i forskningsvärlden.

Aktiva och kritiskt tänkande medborgare är grunden för ett demokratiskt samhälle. Som anställd kan det dock finnas en rädsla för repressalier om du väljer att offentligt kritisera händelser som pågår på arbetsplatsen.\n– Att så många som var tredje akademiker upplever att de har en tystnadskultur på sin arbetsplats är både oväntat och bekymmersamt, säger Sacos ordförande Göran Arrius apropå resultaten av Novusundersökningen.

Hotet mot akademisk frihet är temat för Sacos högskolpolitiska forum den 24 oktober och också för Sacopodden nummer fyra. I podden lyfter vi bland annat tystnadskulturer inom forskningsvärlden.\n– Om man bestraffar de som vågar prata, då får man en tyst organisation. Det här är en klassisk härskarteknik, säger visselblåsaren Oscar Simonsson, som deltar i podden och var en av visselblåsarna i den så kallade Macchiarini-affären, som ägde rum på Karolinska Institutet (KI) och Karolinska sjukhuset (KS).\n– För att komma tillrätta med tystnadskulturer måste man visa att man tjänar på att agera etiskt och moraliskt korrekt, säger Oscar Simonsson.

Louise Bringselius är forskningsledare i den statliga utredningen Tillitsdelegationen.\n– Jag brukar säga att man ska hylla visselblåsare på chefsdagar och medarbetardagar – visa att man är tacksam. När man pratar om tillit så är det att agera etiskt korrekt det mest tillitsfulla man kan göra, säger Louise Bringselius.

Mats Ericson är förbundsordförande för Sveriges universitetslärare och forskare (SULF). Han lyfter arbetsgivarens och fackets roll när visselblåsare larmar om missförhållanden.\n– På en arbetsplats där man har både syndare och anmälare blir det ofta en väldig oreda. Folk tappar proportionerna och det händer en massa konstiga saker. Då blir det ett arbetsmiljöproblem och då krävs det verkligen att arbetsgivaren håller tungan rätt i mun. Man måste få ordning på en arbetsplats och det är inte alltid lätt, säger Mats Ericson.\nMats Ericson lyfter också risken att någon anklagar en annan för forskningsfusk för att sabba hens karriär.\n– I en rättsstat är man ju faktiskt oskyldig tills man är dömd, säger han.

Novusundersökningen som Saco beställt visar också att två av tre akademiker anser att visselblåsare behöver ett starkare lagligt skydd i Sverige.\n– Det är viktigt att det finns en starkt skydd. Det har blivit starkare, men fortfarande finns mer att göra. Det måste finnas incitament för att göra rätt, säger Göran Arrius.\nProgramledare för Sacopodden är Gina Bayoumi.

Vill du veta mer om vad gästerna pratar om kan du klicka på ”Sacopodden” under länkar.

Dokument\nNovus Sacopodden nr 4.pptx\n Sacopodden nr 4

Rädsla för repressalier hos var tredje akademiker

Många sjuksköterskor och läkare inom primärvården vill prata med patienterna om hälsosamma matvanor mer än vad de gör idag. Men det saknas framför allt tid … Läs mer

Vårdpersonal vill prata mat – men saknar rätt förutsättningar

Helena Medic, vårdenhetschef för dietistenheten, blev Årets ledare i Region Gävleborg. Hon beskriver själv utmärkelsen som en ära i en intervju.

Hur känns det att ha blivit utsedd till Årets ledare?

– Det känns väldigt ärofyllt, det vill jag verkligen betona! Jag känner mig stolt över arbetsgruppen, de är en stor del av det arbete som vi utför tillsammans. Jag har fått fina gratulationer när jag haft kontakt med de utspridda medarbetarna idag, för att träffa dem och gratulera oss alla. Det här är något som vi alla har gjort oss förtjänta av. Jag tänker att alla de som jag möter i arbetet också är en del av det här. Jag jobbar med otroligt duktiga och kompetenta människor, och blir glad när vi kan prata och hitta lösningar tillsammans.

– Det är nog just att samverka så otroligt mycket som vi gör. Något som är väldigt givande är kommunikationen med medarbetarna dagligen, och att vi jobbar tillsammans i enheten. Det är jättehäftigt! Vår enhet är inte så gammal, den upprättades 2017 och sedan dess har vi fått jobba med utveckling och förbättringar. Att få förbättra ger mervärde.

Vad skulle du säga är speciellt med att jobba inom Region Gävleborg?

– Det är en väldig trygghet. Jag tycker att Region Gävleborg satsar mycket på ledare och är i framkant. Och det betyder mycket för samverkansarbetet att vi har fått möjligheter att digitalisera mer.

– Att driva framåt, hitta nya möjligheter och förbättringar. Det är fantastiskt när det blir bättre både för patienter och medarbetare. Det ger mig kraft! Jag vill verkligen nämna medarbetargruppen, ledningsgruppen och min chef som är möjliggörande faktorer till att vi har fått till ett framgångsrikt arbete. Att jag kan hämta tankar och idéer från medarbetarna, bolla med ledningsgruppen och att min chef är stöttande till att vi kan prova nya saker. Hela det ledet har gjort att det har gått framåt väldigt fort för oss.

Yrkesfrågor