Kolhydraträkning och matstrategier för barn med typ 1-diabetes

Elisabeth jelleryd som också är ordförande för Dietisternas Riksförbunds sektion för diabetes, forskar om kost och typ 1-diabetes hos barn. Genom att bland annat analysera matvanor, blodsockerkontroll och olika sätt att anpassa insulindosering vid måltider, vill hon bidra till förbättrade kostråd för barn och minska stressen för deras föräldrar.

Den första av fyra delstudier publicerades nyligen i tidskriften Nutrients. Utgångspunkten här var att den 1 januari 2012 införde metoden kolhydraträkning på Karolinska Universitetssjukhusets två barndiabetesmottagningar och alla med nydebuterad diabetes.Det skapade en intressant möjlighet att jämföra blodsockerkontrollen hos barn som fick diabetes före och efter införandet. Det Elisabeth och hennes kollegor ville jämföra var om barnen faktiskt fick bättre blodsocker om de använde kolhydraträkning.

– Vi kan se att de som aktivt räknar kolhydrater har bättre blodsockerkontroll, säger Elisabeth Jelleryd och fortsätter:

– Intressant nog var det inte enbart kolhydraträkningen i sig som gav goda resultat, utan även att ha en tydlig metod för insulindosering vid måltider. Barn och unga som varierade sitt sätt att dosera insulin och saknade en tydlig rutin hade sämst blodsockervärden.

I en mindre delstudie (n=111) ville Elisabeth också undersöka om det kan finnas någon kop­pling mellan kolhydraträkning och så kallad ”empowerment”, känsla av egenkontroll. Något som andra studier tytt på. Och det visade sig att de med bra blodsockerkontroll hade högre grad av empowerment. Däremot gick det inte att påvisa om det berodde på just kolhydraträkning.

Drygt 79 procent av de som var med i uppföljningen räknade fortfarande kolhydrater och gjorde det till nästan alla måltider.

– Eftersom det var så många som hade fortsatt med kolhydraträkningen blev grupperna väldigt snedfördelade och då är det svårt att se resultat. Jag tror att om grupperna hade varit mer lika storleksmässigt så hade vi förmodligen sett kop­plingen till kolhydraträkning.

– Att så många fortfarande kolhydraträknar 8-10 år senare tyder på att det här är en metod som fungerar bra eftersom de fortsätter att göra det så lång tid efter det de fick sin diabetes, säger Elisabeth Jelleryd.

Hon betonar att kolhydraträkning inte behöver vara betungande och att många som lärt sig det från början ser det som en naturlig del av sin vardag. Hon påpekar dock att metoden inte alltid är nödvändig för alla – vissa med lång erfarenhet av diabetes kan utveckla en god känsla för insulindosering vid måltider utan att räkna exakt.

Hur vanligt är det att personer med typ 1-diabetes räknar kolhydrater i dag?

– Jag skulle säga att det är en åldersfråga. Jag tror att bland de som har fått diabetes i vuxen ålder så är det nog en hel del som inte har koll och inte fått lära sig det. Men i stort sett alla som i dag fått typ 1-diabetes som barn i Sverige får lära sig det.

Hon arbetar nu också med en studie där hon jämför matintaget hos barn i åldern 0-5 år med och utan typ 1. Här handlar det om att jämföra energi- och näringsintag samt måltidsrutiner.
Jelleryd ska studera detta genom att analysera data från matdagböcker, insulinpumpar och kontinuerlig glukosmätning.

– Sedan tidigare vet man att barn med typ 1 ofta äter mindre kolhydrater än sina jämnåriga utan diabetes. Det finns också studier som pekar mot att de äter mindre frukt och grönsaker och att man har ett lite högre fettintag. Det här vill jag titta närmare på hos riktigt små barn. De ska ju ha diabetes ett helt långt liv och då är det väldigt viktigt att ha ett bra kostintag redan tidigt.

Elisabeth Jelleryd tittar också på hur föräldrar hanterar insulindosering i samband med måltider. Vissa väljer att ge hela dosen i förväg, medan andra delar upp den före och efter måltiden beroende på hur mycket barnet faktiskt äter. Syftet med den här delstudien är att identifiera vilka metoder som ger stabilast blodsocker och samtidigt minskar stressen kring måltider.

Måltider källa till stress

Osäkerhet kring aptiten är en vanlig utmaning, och många föräldrar upplever att det är svårt att förutse hur mycket deras barn kommer att äta. Studien kan bidra till att ge tydligare vägledning i hur man kan hantera detta på ett sätt som fungerar både för barnet och föräldrarna.

– Det pratas mycket om rädslan för lågt blodsocker. Men vad jag sett i intervjuerna med föräldrar är att man är minst lika rädd för höga blodsockervärden. Föräldrarna är rädda nästan oavsett. Det ska hela tiden göras något vilket blir otroligt jobbigt för dem.

I sina föräldraintervjuer har Elisabeth Jelleryd också kunnat se två grupper utkristalliseras. De föräldrar som har barn som krånglar mycket med maten är betydligt mer stressade och har mycket mer bekymmer med insulindosering än de föräldrar som har barn som gillar mat och äter bra.

– Det är väl kanske ett förväntat resultat. Det gäller att hitta strategier för den grupp föräldrar som är oroliga för att hantera insulindoseringen trots osäkert intag, för att undvika en negativ spiral som påverkar matintaget ännu mer.

Den nya tekniken med pumpar och sensor är också en källa till både trygghet och oro för föräldrar.

– Min reflektion är att innan vi hade sensorer och insulinpumpar, så var föräldrar stressade även då, men var tvungna att släppa taget lite mellan blodsockerkontroller. Och när vi fick sensorer skulle det ju egentligen betyda att man ska kunna koppla av eftersom man får larm om man behöver agera på någonting. Men paradoxalt har föräldrar aldrig varit så stressade som de är nu. Så tekniken är verkligen både en välsignelse och förbannelse, säger Elisabeth Jelleryd och tillägger:

– Jag tror det beror på att nu är informationen tillgänglig 24/7. Många föräldrar känner sig dåliga om de inte kollar värden hela tiden och är rädda att missa något trots larm.